Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Johannes Bureus — mystikern och profeten. Av Sten Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Lindroth
det finns — skrev Franckenberg till Bureus
—• inte en bokstav i skriften »vid vilken
inte stora berg av visdom äro upphängda».
Bibeln, hette det hos en annan likasinnad,
skall förstås inte efter ordens yttre skal
utan efter deras kärna. Ordet fattades inom
dessa kretsar som symbol för en
underliggande, andlig verklighet.
Detta var en tanke som aldrig upphörde
att fängsla språkmannen Bureus. Han var
hela sitt liv bergtagen av ordens och
bokstävernas djupaste innebörd, deras verkliga
betydelse. Inte bara bibeltexten måste
förstås efter dylika normer. Också andra
litterära dokument hade, ansåg han, en hemlig
mening. Särskilt måste detta gälla hans
eget språk och dess äldsta dokument, den
götiska runskrift om vars utforskande han
inlagt så ovanskliga förtjänster. Det är
denna tankegång som ligger bakom Bureus’
kanske originellaste insats, hans
spekulation över Adulruna, framlagd i en aldrig
tryckt, men i flera redaktioner avfattad
skrift med titeln Adulruna rediviva.
Med adulruna menade Bureus runtecknet
i dess egenskap av mystisk symbol. Var
runa hade inte bara en fonetisk betydelse
utan också en dold, den hade en gudomlig
mening och undervisade om de högsta
mysterierna. Våra götiska förfäder hade
kunskap om den sanna religionen. Detta
blev under tidernas lopp glömt, men genom
en säregen tolkning av runorna menade sig
Bureus ha återupptäckt det. Så kunde han
förena sin teosofiska mystik med sitt
patriotiska patos. Den götiska
historieromantiken hade ju i Bureus en av sina
hängivnaste anhängare. Denna svärmiska
vetenskap hade en dryg mansålder tidigare i
Johannes Magnus’ berömda historieverk
sökt sig ett yverboret uttryck.
Svenskarnas historia berikades med ett sagolikt
och glänsande förflutet nående tillbaka
ända till noakiderna. Bragd och ära hade
en gång gjort göterna till det yppersta av
folk. Den fromme Bureus delade denna
åskådning, men han var inte främst gripen
av förklunget vapenbrak; det
betydelsefulla var för honom, att göterna hade den
sanna religionen och kunde förtälja därom
för senare släkten. Bureus betraktade
runorna med samma ögon som den bibliska
urtexten. Han sökte efter en djupare
sanning och fann den tack vare sin färdighet i
de mystisk-magiska ordspekulationer han
lärt av kabbalan. Adulrunan, säger Bureus,
är en bild av Kristus. Dess enskilda tecken
kunna genom att på olika sätt hopfogas
erhålla skiftande betydelser, som dock alla
peka hän mot det gudomliga. Ordnade i
korsform uttrycka de treenigheten och
»den oändliga och outgrundliga föreningen
och vilan i Gud». Placeras sju av tecknen i
en uppåtstigande skala, åskådliggöra de,
hur människosjälen tränger in i Gud, ja
den nedersta runan sammansmälter med
den översta, och genom kontemplation
över den så bildade figuren kan man
förnimma den oerhörda kraft som meddelas
den människa som förenats med Gud.
Det är den klassiska mystikens över alla
begrepp ljuvliga unio, den bävande
själens förening med gudomen, som Bureus
finner uttryckt i de gamla runtecknen.
Detta är ett underverk som han själv måste
ha upplevt åtminstone i sin »hänrycknings
stund» 1613, mystikerns dyrbaraste
erfarenhet, föraktad och bespottad av den
kyrkliga nådeordningens väktare. »O du
gudomligaste övergång till Gud», utbrast
den av Bureus djupt vördade Khunrath
om detta mirakel, och hans yngre samtida,
Angelus Silesius, viskar i en av sina sköna
andliga smådikter:
Dann wird das Blei zu Gold, dann fällt der Zufall
hin,
Wann ich mit Gott durch Gott in Gott verwan-
delt bin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
