Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Johannes Bureus — mystikern och profeten. Av Sten Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johannes Burens
fattade sig själv som vetenskapsman, också
när han sysslade med den apokalyptiska
tideräkningen eller den adulrunska
sanningen. Mystikern Bureus lära vi känna
huvudsakligen i ett antal tryckta eller otryckta
skrifter av på detta vis ganska »teknisk»
karaktär; de vittna föga om hans egen
person och hans liv i Gud.
Begreppet mystik är mångtydigt. Det är
uppenbart, att det mesta av vad som anses
prägla kristendomens stora mystiker,
återfinnes i vedertagen kyrklig lära, ehuru det
hos dem erhållit en annan accent och fyllts
av starkare känsla; det är också tydligt,
att redan den kristna tron som sådan,
åtminstone av den som till äventyrs inte delar
den, måste betraktas som utslag av en
»mystisk» eller svärmisk sinnesförfattning, ty
den är principiellt en stötosten för
förnuftet. Inom den kristna kulturkretsen —
därom torde man kunna enas — har
mystiken nått sin renaste gestaltning i
medeltidens katolska devotion, hos Eckehart,
Tauler och deras bröder i anden. De
avlägga skälvande vittnesbörd om det egna
livet, om den extatiska lyckan i föreningen
med Gud och värdelösheten av köttets
visdom. Vi äro inte på samma sätt
underrättade om Johannes Bureus’ dagliga
fromhet, hans praxis pietatis. Allt visar, att han
i första hand fattade sig som ett redskap
för en viss förkunnelse, en gudomlig
vetenskap som delgivits honom. Hans mystik
bär ett aktivt drag, och den kvietistiska
passionen är hos honom föga märkbar.
Men de ovärderliga dagboksanteckningar
av hans hand som bevarats, ge oss dock
levande inblickar i hans känsloliv, hans
ständiga och fromma aktgivande på under
och mysterier. Ett särskilt intresse knyter
sig till de drömmar och syner som han allt
emellanåt upptecknar. De hade alla sin
bestämda betydelse. En dröm kan hämta
stoff ur Uppenbarelsebokens värld, en
annan ger form åt hans kallelse visshet: i
sömnen •— skriver Bureus 1621 ■—- sjöng
A dulrunefigur ur
Linköpingshandskriften.
jag gråtande, att alla våra rättfärdigheter
äro som ett orent kläde, men av Guds nåd är
jag det jag är, och hans nåd är inte fåfäng
i mig. Vid samma tid, då Bureus synes ha
varit särskilt orolig och uppriven, bad han
i sömnen, ävenledes under tårar: Jesu,
stå mig bi i min sista nöd, sorg och ångest!
Och vilken prakt är det inte i den
storslagna vision han hade några år tidigare,
då han låg vaken i tre timmar från midnatt
och såg, hur allt som varit och är och skall
komma, strömmade fram emot honom; och
»allt gott var vitt och allt ont var svart,
och när jag vände in min safirblå signet i
handen, då såg jag det förra med outsäglig
fägring till klockan slog tre»!
Drömmen var för Bureus en väg till
sanningen. Men det fanns flera andra. Han
levde varje dag av sitt liv bland de
gudomliga hemligheterna, allt hade för honom
en symbolisk innebörd. Därför betydde det
föga, att han ■— såvitt av källmaterialet
233
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
