Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Barbaren i Paris. Av Stellan Ahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Barbaren i Paris
lingens varma bifall. Denna sällsynta
hedersbevisning hade tillfallit honom, den
av hemlandet hatade, förföljde och
missförstådde !
Det är blott fem minuters promenad från
Strindbergs dåvarande bostad, det lilla
Hotel des Américains, 14 rue de 1’Abbé de
l’Epée -— där Herman Bang och Frits
Thaulow också bodde — till Sainte-Geneviève.
Tydligen har Strindberg tagit god tid på
sig och läst igenom de sexhundranittio
namnen på mänsklighetens store vilka inristats
på bibliotekets yttermurar; han vet vilka
svenskar som vederfarits äran: Linné,
Berzelius, Schéele och »les Oxenstiern»
(förmodligen Axel och Johan Gabriel
Oxenstierna). Skärpan i Strindbergs iakttagelse
förnekar sig aldrig!
Schéele, Wargentin och Bergman har
betytt oändligt mycket för fransk
vetenskap. »Och om ni är god och följer med mig
under kupolen vid Quai Voltaire, till
arkivet, skall ni få veta huru många svenska
barbarer som varit ledamöter av
Institutet allt ifrån Bergman, som var den förste,
år 1780, till Nordenskiöld, Lovén och
Retzius nu senast.»
Strindberg går över till de sköna
konsterna och erinrar om Alexander Roslins,
Adolf Halls och Gustaf Lundbergs insatser.
»Minnena bestorma mig. Jag börjar känna
mig en smula som barn i huset, stolt över
att veta, det mina förfäder bidragit att
skapa Ljus-Stadens vetenskapliga och
konstnärliga ära, denna stad, vilken nu behandlar
mig som en inträngling, ett rödskinn, ett
antropomorf.»
Hur ofta talar den franska historien ej
om svenskar? När Strindberg går förbi
Tuilerierna tänker han: »Det var där som
greve Fersen, hängiven vän till Ludvig XVI
och Marie Antoinette, den 20 juni 1791,
själv körde de hästar, som skulle rädda
konungen och drottningen då de flydde åt
Aix-la-Chapelle till... — Det var där som
regementet Royal-Suédois, då i fransk tjänst
Henri Héran. August Strindberg.
1897.
sedan ett hundra år, stred för sin herre; det
var där som Bernadotte . . . och så vidare,
och så vidare.»
Strindberg kände väl till vad han talade
om; materialet var honom bekant sedan
åtskilliga år tillbaka. Jämsides med »I
hafsbandet» författade han hösten 1889 en
anspråkslös och sympatisk liten broschyr —•
»Les Relations de la France avec la Suède
jusqu’å nos jours». När han erbjöd Bonnier
arbetet förklarade han att ett brottstycke
därav tidigare varit tryckt i Paris. Kanske
förhåller det sig så. Jag har emellertid ännu
ej kunnat påträffa Strindbergs skiss.
Redan tidigt hade Strindberg bekämpat
vanan att ge svensk ungdom dundertysk
uppfostran i skolor och universitet och
häpnat över den traditionella överskattningen
av tysk kultur. Hans skrift hade den
bestämda tendensen att visa det för bägge
259
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
