Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Barbaren i Paris. Av Stellan Ahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stellan Ahlström
parter fruktbärande samarbete som i sekler
ägt rum mellan vårt land och Frankrike.
Historisk Tidskrifts anonyme anmälare
^1891) svängde med kraftig hand sitt gissel
över den ovärdige dilettanten och utropade:
»Man vore frestad att tro att förf. blott
drifver groft gyckel med sina läsare.» Och han
förklarade att boken var starkt tendentiös:
»Den går ut på att visa, att det är
Frankrike Sverige har att tacka för hela sin
andliga odling liksom för hela sin politiska
betydelse.» När allt kommer omkring står
Sverige »i lika stor, om ej större skuld till
Tyskland».
Som tack för sin till l’Alliance Française
dedicerade skrift blev Strindberg erbjuden
hederslegionen (få svenskar har så väl
förtjänat den!) vilken han emellertid inte ville
motta.
»Barbaren i Paris» har lika utpräglad
tendens som broschyren. Det sjuder av sårad
stolthet och fosterlandskärlek när han för de
oförstående fransmännen uppvisar de
svenska insatserna i deras historia och kultur.
Strindberg försvarade Frankrike mot de
städse alltför talrika svenska
germanofilerna och sitt land mot vissa fransmäns
självgodhet och överlägsenhet. I anda och
sanning verkade han för att främja
relationerna mellan de två länder han älskade.
Synbarligen är Strindberg arg att ha
blivit kallad barbar. Vadan denna ilska?
Lucien Muhlfeld som höll
inledningsföredraget vid premiären på »Fordringsägare»
var respektfull och artig, och det var även
Georges Vanor när han presenterade
»Fadren». Vad syftar Strindberg på? Varför
säger han att »ett lärt samfund» vid rue
Serpente låtit uppföra en pjäs och varför
klagar han över professorns
»björnförevisa-retal»? Dunkelt språk som emellertid kan
förklaras vid genomläsning av
paristidningar från december 1894.
Journal des Débats hade i dagsupplagan
den ii december en blänkare i vilken det
står: »Hier soir, Lugné-Poë et ses camarades
ont joué ’Créanciers’ de Strindberg, au
cercle Saint-Simon. Cette représentation
était précédée d’une conférence de notre
collaborateur M. Henri Chantavoine.
Con-férencier et interprètes ont obtenu le pius
vif succés.»
»Fordringsägare» uppfördes alltså den 10
december i en sluten krets. Att Débats,
såsom den enda paristidningen, omnämner
föreställningen är helt naturligt. En av
dess medarbetare, Henri Chantavoine —
Édouard Herriots lärare och uppfostrare
—-hade ju hållit inledningsföredraget.
Cercle Saint-Simons adress var: »Hotel
des Sociétés Savantes» vid rue Serpente.
Här ligger förklaringen till det gåtfulla
yttrandet att »ett lärt samfund» uppfört en
Strindbergspjäs.
Låt oss gå vidare. I Débats’
kvällsupplaga den 12 december stod en artikel,
»Exo-tisme», signerad S. (förmodligen tidningens
medarbetare Maurice Spronck) i vilken vi
läser följande om föreställningen: »Le
spec-tacle était précédé d’une petite causerie de
mon confrère M. Henri Chantavoine. Je le
connais depuis longtemps: il a été mon
camarade de promotion å 1’Ecole Normale;
il me pardonnera certainement de lui dire
que sa causerie a été pius facile que
pro-fonde. Il ne visait pas à la profondeur, et il
connait un peu le théåtre de M. Strindberg,
mais il ne l’aime pas assez pour le bien
comprendre. Ön ne comprend bien, du
reste, que ce qu’on aime: ön s’explique
mieux les défauts, — et M. Strindberg en a
— ön aperçoit mieux les qualités et il en a
aussi.»
Trots ihärdigt sökande har jag ej lyckats
återfinna Chantavoines föredrag och
troligen finner jag det aldrig. Vi kan emellertid
konstatera att en fransk skriftställare fann
sig föranlåten ta Strindberg i försvar mot
sin kollegas taktlöshet. Intet under att
260
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
