- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiosjätte årgången. 1947 /
286

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Gösta Stenman. Av Sten Lindeberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sten Lindeberg

synt som en stor målare. Han tillhörde de
omutliga och hans ord vägde tungt, ofta
i frågor som ej nådde offentligheten. Aldrig
hade man en känsla av att hans stora
vetande blev till en puckel att bära på. Hans
syn var enkel, rätlinjig och
förutsättningslös. Man skulle kunna mäta det centrala
i hans gärning med samma mått som ett
konstverk: utan ovidkommande inslag och
därför väsentlig, självklar komposition och
balans, med smärta född till eget liv, ett
stort tekniskt kunnande.

Med sin utomordentliga förmåga förde
han det mesta till framgång. Strateg men
ej intrigör lyckades han genom det lätta
trycket av ett finger åstadkomma vad
andra inte kunde uppnå ens med användande
av totala kroppskraften. Han hade något
av ett trollspö, inte minst under sina
upptäcktsresor.

Den som hos Stenman förvärvat en sak
har nog i allmänhet funnit sig ha gjort en
god affär även om han ibland först en tid
senare kommit till denna insikt. Det spelade
en viss roll vem som ville köpa. Till den
som inte hade vad Stenman ansåg
fullvärdiga saker kunde han blankt neka att sälja
vissa verk. Om kundens uppfattning om
konst riktigt tilltalade honom kunde han
avyttra en tavla för bråkdelen av vad han
skulle ha fått ut av andra. Jag såg så en
gång ett mästerverk byta ägare för ett
belopp där han från annat håll var erbjuden
nära nog det tiodubbla. En annan gång
gav han helt enkelt bort ett för att det
skulle hamna på ett ställe där det fick
sammanhang, det »måste trivas».

Med sin oskiljaktiga maka skapade han
ett hem av på en gång sällsamt och
självklart slag. När man kom upp i hans
»heligaste» med dess förtätade atmosfär av
tidlöshet och ro och mästerverk —- väl ramade
— på alla väggar, satt Stenman med sina
anteckningar, facklitteratur och
förstoringsglas, gärna sysselsatt med handteckningar.
Full av glädje och små spydigheter berät-

tade han om sin ungdom i Finland, om
vänskapen med Sallinen och senare
Schjerf-beck, om segrar och nederlag i den tidens
London och Paris. Såg Tizians rådsherre ned
på oss med illusionsfri blick, lyste Andalas
blommor i julihettan vid fågelsången och
det svala suset från skogarna eller — på helt
annan plats — gled måsarna över
Strömmen mot Söders vårsilhuett, alltid var
Stenman densamme, fylld av ideer och
entusiasm; på senare år en stark obruten ande i
en bräcklig kropp.

En vän sade en gång: »Jag har alltid en
känsla av en ramp mellan mig och
Stenman.» Jag förstår henne. Han kunde vara
skådespelare, regissör och författare i en
person. Men kom man över rampen lärde
man så småningom känna en ursprunglig,
djupt religiös människa med ett barns
sinnelag; för all del, livet igenom en pojke
med slangbåge, snabbögd, vaksam och
träffsäker.

För några år sedan hälsade jag en dag på
Stenman som låg i lunginflammation på
ett sjukhem. När jag öppnade dörren satt
en ung dam vid sängkanten. Båda stirrade
intensivt på motsatta väggen, Stenman sade,
ivrigt pekande, med matt röst: »Men titta,
nej där till vänster, tvätta bort partiet där
vid handen — nåmen ser du, det är ju
Rembrandt från 1642, självporträttet som jag
visste skulle finnas. Nå äntligen.» Ofrivilligt
vände jag mig om och såg endast den kala
sjukrumsväggen. Det var inte någon
hallucination. Stenman och hans unga dotter
Putte Fock lekte att de var på
upptäcktsfärd i London.

Sorger och motigheter till trots blev hans
liv något av en saga. Hans egenartade
intuitiva förmåga och känslighet var något av
det märkligaste man kan tänka sig och
utgjorde nyckeln till hans framgång. Den
prövande sömnlösheten och den svåra astma
som drabbade honom var kanske kostnaden
för denna »överkänslighet». Han kände i
luften och på långa avstånd. En dag träf-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:11:13 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1947/0320.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free