Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Det latinska folkspråket. Av J. Svennung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. Svennung
Ett stycke ur en illustr er ad
pergamenthandskrift till Terentius.
Lustspelet An dr i a.
Codex Parisinus från 8oo-talet.
den oöverträffade stilkonstnären Cicero,
och, i andra hand, till den elegant men
samtidigt raffinerat enkelt skrivande Caesar.
Hur har då en sådan inskränkning
kunnat uppkomma inom ett vetenskapsfält,
som i verkligheten är ofantligt både till
tid och rum? Det gäller ju dock ett språk,
som har talats alltifrån Afrikas öknar
till Rhenflodens mynning. Det gäller en
litteratur, som alltifrån Ennius, den
romerska skaldekonstens fader, och från
komedidiktaren Plautus’ tider famnar ett
årtusende och fortsätter ännu över
medeltidslatinets oräknade verk in i nyare tid,
över en Saxo eller Birgittas uppenbarelser
till Linné och vetenskapliga verk i senare
dagar.
Ja, frågan om inskränkningen av
intressesfären inom latinet hänger i viss
mån samman med latinets karaktär av
s. k. »dött» språk. Varför räknas latinet
bland de döda språken?
De bistra innebyggarna i bondestaden
Rom och det lilla landskapet Latium
därintill, vilket ju gett latinet dess namn,
de voro från början ett krigarefolk, som
hade föga intresse för litterär verksamhet.
Ännu när hela Italien hade erövrats av dem
och en diktning på latin började blomstra
upp, var det ingalunda Roms egna söner,
som utövade denna diktning, utan det var
icke-romare, vilka voro påverkade av en
främmande, ojämförligt högre stående
kultur: den grekisk-hellenistiska. Och när
senare även en latinsk prosalitteratur
begynte uppstå, stod också den under klar
påverkan från hellenismen.
Latinprosans stilisering utvecklades
alltmer, och med Cicero anses den ha nått sin
fullkomning. Till övriga stilmedel kom nu
bl. a. även den tvångströja, som en i
satssluten regelbundet återkommande rytm
måste utgöra, den s. k. prosarytmen. Man
brukar ju kalla den romerska republikens
tre sista årtionden för den klassiska (det är:
den yppersta) prosans tid, och man talar
där om en litteraturens guldålder, som
beträffande diktningen även omfattar
kejsar Augustus’ tid.
Ciceros och andra stilmästares prosa
var en konstprodukt, ernådd blott genom
medveten språklig likriktning och renodlad
stilisering, framför allt efter grekiska
mönster. Dess mål var: en fulländad riktighet
och elegans. Och denna urbanitas och
elegantia sermonis, denna kräsna
urvalskonst, det gällde icke bara, vad som var
bäst och riktigast av ord och ordformer,
den gällde också syntaxen, vilken ju
gestaltas så olika i olika språkskikt: jag
behöver bara antyda exempelvis folkspråkets
förkärlek för samordning, för korta,
samordnade satser, i motsats mot det
stiliserade latinets underordning och mot den
av Cicero till fullkomning drivna, logiskt
betonade periodbildningen.
Men denna det latinska konstspråkets
ideala fulländning, denna sedermera aldrig
nådda höjd kostade ett högt pris. Just det
medvetna och stegrade avståndstagandet
från det verkliga latinet har lett till att
latinet så småningom blev ett dött språk.
»Det verkliga latinet», säger nu någon,
»det är väl just det finaste latinet,
guldålderns latin, på vilket den latinska littera-
308
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
