Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Det latinska folkspråket. Av J. Svennung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det latinska folkspråket
turens förnämligaste, odödliga verk äro
skrivna?» Nej, benämningen det verkliga
latinet måste vi förbehålla åt det levande
språket, åt vad romarna talade sinsemellan
i det dagliga livet, vare sig vi nu tänka på
de bildades vardagsspråk eller på gatans
och grändernas idiom. Detta vill jag kalla
»folkets latin», »folklatinet». I utlandet har
man skapat termen »vulgärlatin», en
slavisk översättning av uttrycket sermo
vulgaris, »vardagsspråket». Men benämningen
»vulgärlatin» kan lätt ge en falsk bismak
av mindervärdighet.
Flera omständigheter vidgade så klyftan
mellan folklatinet och det stiliserade latinet,
vilket även i fortsättningen ansågs
normgivande för all litteratur. Och även sedan
under kejsartiden nya stilriktningar hade
kommit på modet, blev skillnaden allt större,
allteftersom folkspråket hann förändras.
Måste då ett språk förändras? Ja, däri
ligger just skillnaden mellan ett levande
och ett dött språk. Om någonstädes så
gäller inom språkets värld den satsen: »Liv
är förändring, död stillastående.» Medan
det stiliserade skriftspråket århundrade
efter århundrade avsiktligt kanoniserades
och konserverades av skriftställarna så
oförändrat som möjligt, levde det talade
språket, det levande latinet, fritt,
föränderligt och rörligt, men så att säga dolt
under det till oss bevarade skriftspråkets
hölje, liksom en väldig älv om vintern kan
strömma fram och döljas under isens
orörliga täcke.
Den som ville uppträda som författare
måste nu med mycken möda lära sig
skriftspråkets många regler och detaljer, vilket
blev allt besvärligare. Till slut kändes
skrift- och folklatinet som olika språk:
det senare blev till vad vi kalla de
romanska språken, i vilka slutligen latinet
delade upp sig: inom Italien väl fram på
900-talet, i Gallien ett par hundra år
tidigare. Den som vill kalla det s. k.
vulgärlatinet simpelt eller förfallet, må så göra,
Prakt handskrift av latinsk
bibelöversättning, Codex aureus iKungl.
biblioteket, Stockholm.
Från England, yoo-talet. Denna sida, i guld
och flera färger på vitt pergament, återger
Mattei evangelium 1, 18.
men samtidigt betänka, att härur så
eleganta språk som den nuvarande italienskan
och franskan ha utvecklat sig.
Men med de romanska språkens
upp.-komst försvann ingalunda det gamla sterila,
stiliserade latinet. Nej, skriftspråket fick ny
kraft genom den s. k. karolingiska
renässansen omkr. år 750 och nyttjades hela
medeltiden igenom som kyrkans, statens
och de lärdas språk. Medeltidslatinet kan
sägas ha haft ett visst liv, eftersom det tog
upp nya ord och konstruktioner ur
folkspråken, främst de romanska men även de
germanska, varigenom det blev ett
bekvämt internationellt språk. Men dessa
latinets försök att anpassa sig efter nya
förhållanden fingo ett slut genom
renässansen och humanismen, ty genom dess
språkrensningssträvanden blev latinet snart ett i
fullaste mening dött språk.
En den allra kortaste överblick av det
latinska språkets historia torde alltså
ådagalägga, vilken förkrossande roll den med-
309
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
