Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Det latinska folkspråket. Av J. Svennung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. Svennung
Illustrationer i en
lantmäteri-skrift från 8oo-talet.
vetna stiliseringen har spelat. Var och en,
som hållit i en penna för att skriva något
på latin, har, så gott han kunnat, sökt följa
de av skola och tidigare litteratur präglade
mönstren och sökt undvika det samtida
talspråket såsom något mindervärdigt.
Är det under sådana omständigheter
möjligt att få någon säker upplysning om,
ja ens lönt att forska efter romarnas
talspråk, efter »folkets latin»?
Ja, för cirka hundra år sedan skulle det
ha mött stora svårigheter, men numera ha
vi många möjligheter att sprida ljus över
det så länge undanskymda folklatinet. Våra
källor kunna sägas vara av i huvudsak tre
slag:
För det första de latinska författarna.
Deras verk ha nu av den moderna
forskningen utgivits i pålitligare upplagor, där
folkliga uttryckssätt, ord och ordformer ha
kommit fram, vilka förut av avskrivare
eller utgivare hade undertryckts eller
normaliserats efter klassiska mönster. Här må
även nämnas nya bekväma vetenskapliga
hjälpmedel, stora grammatiska verk och
lexikaliska jättearbeten som Thesaurus
linguae Latinae.
För det andra ha hundratusentals
inskrifter på latin publicerats.
För det tredje har vi i latinets döttrar,
d.v.s. de romanska språken, vissa
möjligheter att dra kompletterande slutsatser om
dessas upphov, det latinska folkspråket.
Jag vill nu nämna några exempel på
författare eller texter, vilka äro av värde som
källor för vår kunskap om vardagsspråket
eller folkspråket i romarriket.
Först märkas de fornlatinska komedierna
av Plautus och Terentius, särskilt de många
som blivit bevarade av Plautus, vars
livfulla dialogpartier på ett mycket
naturtroget sätt återspegla det friska, naturliga
talspråket på hans tid; vid denna tidiga
period av den latinska litteraturen var ju
språket ännu ej så bundet av medveten
stilisering och tradition. Tyvärr ha de s. k.
atellanska folklustspelen alla gått förlorade
så när som på några fattiga fragment; på ett
plebejiskt språk gåvo dessa lustspel en
mustigt komisk framställning av lånt- och
småstadslivet.
Komedidiktaren Terentius, som var ett
par årtionden yngre än Plautus, återger
samtalsspråket i något högre sociala kretsar
av samhället. Ur de bildades samtalsspråk
ges oss många glimtar även i den klassiska
periodens brevlitteratur, t. ex. i
brevväxlingen mellan Cicero och hans förtrogne vän
Atticus.
Från kejsartidens början måste här
nämnas den märkliga sederomanen av
Petronius, som var arbiter elegantiarum vid Neros
hov men som till slut föll i onåd och vid
ett gästabud lät öppna sina blodådror.
Petronius är en mästare, icke blott när
det gäller karaktärs- och människoskildring,
även för språknyanser hos de olika
agerande i sin roman har han en skarp blick.
Den vräkigt nyrike Trimalchio och hans
frigivna gelikar karakteriseras genom ett
synnerligen drastiskt och vulgärt
uttryckssätt.
Med kristendomens inträngande i det
stora romarväldet fingo samhällets lägsta
310
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
