Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Det latinska folkspråket. Av J. Svennung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. Svennung
uttryck åt den mänskliga känslan, därom
vittna otaliga ställen inom hela den
latinska litteraturen.
Jag har här sökt ge några små
antydningar om det latinska folkspråket och om
källorna till vår kunskap därom. »Men»,
frågar kanske någon, »vad tjänar det nu
till att syssla med det där, när ändock
den sortens latin aldrig har skapat någon
egentlig litteratur utan denna ju är
avfattad på ett stiliserat språk?»
Jag skulle då vilja svara: Naturligtvis äro
de klassiska mönsterstilisterna fortfarande
värda att studeras och utforskas, ej endast
ur språklig utan även ur litteratur- och
kulturhistorisk synpunkt. Men inte blott
dessa. För den moderne forskaren är varje
område av språket beaktansvärt, ifall det
kan ge oss upplysning om språkets karaktär
och historia.
Att stänga in sig i sin studerkammare
med några få utvalda auktorer och
auktoriteter, att betrakta latinet som nästan
enbart en skrivbordsprodukt, att blunda för
dess historiska utveckling och dess
beröringar — av givande eller tagande art —
med andra språk, det kunde passa för
medeltiden och de århundraden, som
följde närmast därpå.
Men all levande forskning bör gå framåt.
Varför skulle den latinska språkforskningen
stå stilla och stelna, liksom latinet självt
stelnade och blev dött?
Vilka impulser har icke exempelvis
utforskningen av folkgrekiskan eller av Nya
Testamentets i viss utsträckning folkligt
färgade språk fått genom de sista
mansåldrarnas rika fynd av grekiska papyrusrullar i
Egyptens torra sand?
Eller — för att ta ett oss ännu närmare
liggande exempel: Vilka rika hjälpmedel
har icke utforskandet av vårt eget
modersmål och andra levande språk fått genom
det moderna studiet av dialekter,
ortnamn O.S.V.? Inom svenskan inskränka vi
oss ju ej till att blott behandla de s. k.
klassiska svenska författarnas språk, nej,
intet språkområde är forskaren
främmande.
Förr trodde man att dialekterna voro en
förvrängning av språket, ett fördärvat
riksspråk; nu veta vi bättre. På ett
liknande sätt menade man, att det latin, som
skilde sig från de normgivande klassikerna,
var en degenerationsprodukt, en
urartning.
Genom djupare kunskap om folkets latin
kunna vi bättre förstå hela litteraturen,
även guldåldern och de klassiska
aukto-rerna, vilka ju ofta ha hämtat stilmedel
från det talade språket, men så att säga
renodlat och överdrivit dessa. Vi kunna
säkrare karakterisera den enskilde
författaren och hans stilistiska orientering.
Vi kunna slutligen närmare följa banden
mellan latinet och dess fortsättning i våra
dagar, de romanska språken.
Att ett närmare studium av
vardagsspråket även kan sprida ljus över de gamla
romarna själva, deras karaktär och liv,
det torde icke heller någon vilja förneka.
Betydelsen av ett allsidigt utforskande
av latinet i dess helhet ligger alltså i öppen
dag. Studiet av folklatinet, som under
1800-talets senare del förbereddes och
inleddes på kontinenten, särskilt i Tyskland,
har under 1900-talet framför allt
befordrats av svenskar. Det är en källa till stor
tillfredsställelse att vårt fädernesland på
detta sätt kunnat bidraga till att utforska
och förmedla det rika arvet från antiken.
316
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
