Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Kulturkampen i Danmark. Av Brita Tigerschiöld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kulturkampen i Danmark
olika högerregeringarna. Då Venstre trots
uppnådd majoritet i Folketinget ej lyckades
få bilda regering kom striden med
nödvändighet att ytterst gälla parlamentarismen, vare sig
det var försvars- eller finansfrågor, som till synes
var på dagordningen. Motståndet från
Venstres sida gällde emellertid mera
nationalliberalerna än de efter den Estrupska regeringens
tillkomst faktiskt styrande konservativa. Det
var märkligt nog nationalliberalernas
inflytande, som alltjämt rådde. Utan tvivel
berodde detta på att nationalliberalerna
medvetet gick in för programmet: politik är
kulturpolitik. Viggo Hørup, en av de mest lysande
skribenter, som väl någonsin funnits i
Norden, har gett denna tolkning av förhållandena:
»Vi havde Krig mere med en Kultur end med
et Parti.–-— Med en Politik er det forbi,
naar dens Maal er udtømt, men dette er en
Kultur; en Kultur i Forfald ganske vist, men
dog en Kultur; et Stykke Tidsaand — der
har overlevet sig selv -— men dog et Stykke
Tidsaand.» Nationalliberalerna var nämligen
akademiker och ämbetsmän, de utgjorde
samhällets bildade skikt, det gode københavnske
Selskab, och menade att endast i deras händer
kunde ledningen anförtros.
Hur den härskande nationalliberala
»Dannelse», som var en enhetskultur i den
meningen, att den var allenarådande, mötte en
ny stark och aggressiv kulturuppfattning och
livsåskådning, lidelsefullt inställd på att
definitivt krossa den gamla och stagnerade, det
är historien om det moderne Gjennembrud.
Hørup var den förste som klart såg och
definierade frontställningen: »Dannelsen var
ikke længer den ene og udelelige
nationalliberale; der var et Højre og et Venstre ogsaa
paa Kritikens och Literaturens Omraade, og
mellem disse to brændte Fjendskabet lige saa
hæftigt som i Politiken.» Vid ett annat
tillfälle skrev han: »Som Parti maatte vi have
vore Digtere, vore Professorer, vore Jurister,
Journalister, Studenter, ligesom de Andre. —
Som en Himlens Manna faldt det literære
Venstre ned i denne Ørk. Dannelsen var
sprængt, vi havde hvad vi manglede.» Hørup
har, då han skrev detta, främst tänkt på den
brandeska kretsen, som fr. o. m. de sista åren
av 70-talet i formlig allians slöt sig till Venstre,
men han har inte blundat för att
nationalliberalerna 1870 också mötte en annan
motståndare inom Venstre. På var sitt håll bjöd två
nya kulturuppfattningar den gamla stången,
å ena sidan den på folkhögskolan och det fria
menighetslivet stödda grundtvigianismen, å
den andra den köpenhamnska
brandesianis-men, som proklamerade utvecklingstro och.
positivism. »Ved en naturlig Tingenes
Dialektik mødtes her to Strømninger», skriver Hørup.
Men han tillägger strax: »Grundtvigianismen
er som ’Aandsmagt’ det første halve
Aarhundredes fantastiske Kultur lavet til for
Menigmand, den er som Politik
Nationalliberalismen omsat til Folkebrug. —■ •—• ■—- Her
groede Spirerne til ny Alliancer, herfra truede
andre Kompromiser.» Stangerup, som
tydligen frapperats av Hørups huvudsynpunkt,
nödvändigheten av den nationalliberala
enhetskulturens sprängning, har i grunden byggt
sin framställning på denna idé och sedan i
detalj följt händelseförloppet. Han har
förtjänsten av att på allvar ha dragit in också
grundtvigianerna i diskussionen. Frågan är
bara, om deras insats i kulturförnyelsen
verkligen blev den, som Stangerup vill göra
trolig. Det är lätt att påvisa splittringen inom
det litterære Venstre, vilken leder till
bröderna Brandes isolering mot 80-talets mitt,
men inte minst Stangerups egen undersökning
blottar, att också inom den grundtvigska
falangen går meningarna isär och dogmatism
står där emot tolerans på samma sätt. Ja,
det talas om en vänster- och en
högergrundt-vigianism. Intressant är påvisningen av att
alla de tre stora kulturgrupperna har någon
väsentlig idé gemensam. Grundtvigianer och
nationalliberaler hyllar å ömse håll de kristna
och nationellt romantiska idealen,
brande-sianer och nationalliberaler har en viss
klassisk-akademisk, borgerlig milj öfrändskap och
en likartad aandsaristokratisk smak. Slutligen
står brandesianer och grundtvigianer båda i
opposition mot det bestående; de vill vad
Hørup kallar den »sociale Revolution». Det är
emellertid i avvägningen mellan den
kulturinsats de olika riktningarna gjorde på
70-talet, som man främst vill anmäla en
avvikande mening mot Stangerup. Man kan lägga
andra synpunkter än partitrohet och
lojalitet på en rörelses betydelse, och för att
sammanhållningen sviker är det inte nödvändigt
att tala om rörelsens »Sammenbrud».
Ett närmare betraktande av de olika
parternas kulturideal, förespråkare och metoder är
ganska upplysande. Den nationalliberala
Dannelsen var en idyllisk biedermeierkultur, som
framförallt hade sin förankring i kristendomen.
I filosofiskt avseende var den idealistisk och
harmoniserande. Samhällsmoralen grundade
325
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
