Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Kulturkampen i Danmark. Av Brita Tigerschiöld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Brita Tigerschiöld
sig på familjen och äktenskapet, det sexuella
var strängt tabubelagt och i litterärt
hänseende anknöt man till den nationella
romantiken från århundradets början. Den
national-liberala kulturen var alltså statisk, och
liksom i politiken demokratin med all makt
bekämpades, motarbetades i kulturellt och
litterärt avseende de rörelser, vilka med rätta
betraktades som besläktade med demokratin.
Det fanns också stora möjligheter att ge
eftertryck åt försvarskampen. Nationalliberalerna
dominerade nämligen de ledande tidningarna
i Köpenhamn, Dagbladet och Fædrelandet.
Någon absolut enhetlig linje följdes dock inte.
I Fædrelandet residerade en av männen från
48, den kände skandinaven och nationelle
skalden Carl Ploug. Han tålde inte några
tum-manden på de borgerliga och religiösa ideal
han på gamla dagar slog vakt om med bister
dogmatism, och han darrade inte på målet, då
det gällde att snabbt söka slå ner varje
spirande opposition. Dagbladet däremot kom
fr. o. m. 1872 att redigeras av en av de yngre
mera moderata nationalliberalerna. Som
tidningsman karakteriseras Topsøe utmärkt
genom den kuriösa signatur »En Månd uden
Mening» han lanserade i sin tidning. Denna
signatur, som skrev fingerade brev i politiska
ämnen, visade en blaserat skeptisk,
desillusionerad profil och erkände öppet sin
mellanställning och sin allmänt negativistiska
hållning ifråga om den aktuella politiken. Den
ironiska tonen var ytterst typisk för Topsøe, som
dock inför alltför ostentativt proklamerad
radikalism kunde visa en mycket fast front.
Det är emellertid naturligt, att Dagbladets
och Fædrelandets kulturpolitik måste bli
ganska olika. Ifråga om litteraturkritiken
skilde sig Dagbladet också i viss grad från
Fædrelandet. Där uppehälles en boskillnad
mellan en stram hållning mot Brandes,
huvudsakligen i artiklar av redaktören själv eller
av anmälare, som stod honom nära, och en
sympatisk hållning mot den realistiska dilct,
som också Topsøe själv skrev — anonymt —■
och som kunde bedömas ur formsynpunkt.
Den litterära kritiken blir emellertid över lag
ett väl så användbart vapen i kulturkampen
som den öppna polemiken. Då Venstres
Mor-genbladet skulle hävda sig emot de två
mäktiga nationalliberala bladen, behövdes det
stor formtalang och en med konsekvent skärpa
driven linje för att icke tidningen skulle bli
överröstad. Drachmann, Hørup och Edvard
Brandes utgjorde med olika mellanrum fram
till 1880 den radikala flygeln inom tidningen.
Då de skulle samsas med grundtvigianerna
inom Venstre och icke heller stöta den
höger-grundtvigianska läsekretsen runt om i
landet, vågade de inte driva sin kulturpolitik med
full kraft förrän efter 1880, då tidningen
helt kom i deras händer. Partiets politiska
splittring motsvarades av oenighet i
livsåskådning och idealbildning.
Viktiga opinionsbildande organ var
naturligtvis också tidskrifterna. Högersidan hade
knappast några verkligt betydande kulturella
tidskrifter av aktuellt snitt. En viss
nationalliberal prägel fick dock Nær og Fjern, som
1872 startades av en från Dagbladet kommen
kåsör, Peter Hansen. Som medarbetare och
medredaktör uppträdde där vidare
Rydbergsöversättaren Otto Borchsenius. Också
han hade tidigare varit i ett nationalliberalt
organ men hade brutit med sin tidning
Fædrelandet som protest mot Plougs behandling
av Brandes och den unga Utteraturen.
Borchsenius förklarar i sina brev till Rydberg, att
Nær og Fjern var neutral i kulturkampen i
motsats till bröderna Brandes tidskrift, Det
19. Aarhundrede, som ensidigt gick in för de
moderna strömningarna, men det visar sig
småningom, att han själv får svårigheter
med sin rätt reaktionäre chef och tvingas
över i den tolerantare och friare Ude
og Hjemme. Borchsenius hållning till
tidsfrågorna var emellertid tämligen ambivalent.
Enligt Stangerups mening var han under
70-talet helt positivt engagerad för den moderna
litteraturen, d. v. s. för den objektiva realism,
som också Dagbladet understödde. Av breven
till Rydberg kan man dock se, att han
framför allt önskade en nationell dansk liberalism
och en litterär riktning i anslutning till
Bjørnson och Rydberg. Borchsenius enighet
med Drachmann och Gjellerup vid deras
avfall från Brandes på 80-talet var sålunda väl
förberedd.
En inflytelserik och mäktig konservativ
på högersidan, som osynlig höll i trådarna,
bör icke förglömmas. Biskop Martensens namn
förekommer blott i förbigående hos
Stangerup, men han är uppenbarligen, det framgår
av åtskilliga antydningar både i Morgenbladet
och i brevväxlingarna, den som har det
avgörande ordet vid viktiga diskussioner om
Brandes professur. Med sin stora auktoritet gick
han också till öppen attack mot den nya
livsåskådningen i sitt verk Den christelige Ethik.
Vänder man blicken till den offensiva sidan,
326
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
