Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Kulturkampen i Danmark. Av Brita Tigerschiöld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kulturkampen i Danmark
domineras bilden av Georg Brandes. Efter sin
religiösa kris, framkallad av studiet av
Kierkegaard och vänsterhegelianska ateister som
Feuerbach, hade Brandes, som alla vet, valt
det lidelsefulla förnekandet. Rubows
forskningar har klargjort, att Brandes hela
gärning är genomglödgad av kierkegaardsk
eld. Det är också sannolikt, att kampen
under genombrottstiden blev så häftig, emedan
flera av de mest framträdande männen —
bl. a. Hørup och Ibsen — liksom Brandes
själv i sin ungdom upplevt Kierkegaards
personlighetskrav och därför icke kunde gå med
på kompromisser.
Brandes första litterärt verkligt betydande
insats var några essayer i Illustreret Tidende,
1870 samlade i Kritiker og Portraiter, och
vidare Taineavhandlingen, Den franske
Æsthetik. Genom dessa essayer införde han
faktiskt i Norden den franska realismen och
genom Taineavhandlingen presenterade han
inte bara positivismen, han angav också dess
modernaste tillämpning hos naturalister som
Flaubert och bröderna Goncourt. Med sin
tidigaste kritiska insats och med sina
Mill-översättningar rörde Brandes inte upp någon
storm. Först i Emigrantlitteraturen avslöjade
han sig i nationalliberalernas ögon som den
hänsynslöst individualistiske agitatorn, vars
agitation tycktes riktad mot allt vad de slog
vakt om. Med utgångspunkt från i Danmark
relativt okänd litteratur angrep han den
danska biedermeiermentaliteten i dess mest
ömtåliga punkter: religiositeten, sedemoralen
och nationalkänslan. Med all rätt menar
Stangerup, att Brandes tagit passionerat
fasta på Ibsens direkta uppmaning till
honom att medverka till »Menneskeaandens
Revoltering». Brandes hävdade också i lyriska
ordalag, att medan Danmark stelnat i reaktion
och hängde fast vid religionen, hade Europa
anknutit till den franska revolutionen 1789,
som enligt honom betydde »Individets
Emancipation og Tankens Frigjørelse». Tron på
kärleken som naturmakt ställdes upp mot
konventionell äktenskapsmoral och den erfarna,
frigjorda kvinnan mot det kvinnoideal, som
representeras av den unga ovetande oskulden
eller hustrun som den »incarnerede
Familie-pligt». Det är visserligen riktigt, att Brandes
med sin aandsaristokratiska läggning ej vände
sig till något politiskt parti -—■ ej heller till
Venstre ■—- utan till diktarna och litteraturen,
som skulle vara organ för den nya
individua-listisk-humanistiska livssynen och bekämpa
den nationalliberala kulturuppfattningen, men
därför är det icke berättigat att avfärda hans
förkunnelse som ett »vänsterhegelianskt
katederkrig». Nationalliberalerna reste
emellertid omedelbart borst. Som Brandes själv
påpekar i en senare utsänd broschyr,
Forklaring og Forsvar, hade dock deras tidningar i
sina följetonger presenterat utländska
fritänkare och radikaler, Cherbuliez, Walt
Whitman, Spielhagen, Taine för sin publik. »Den
pokkers Feuilleton i Kjælderen gjør Nar af
den gode clericale Tone oppe i Bladet», skrev
han kvickt, men när dessa läror skulle
omplanteras i Danmark, satte man stopp. Det
är lätt att peka på en rad samtida företeelser,
som förklarar det ögonblickliga och bittra
motstånd Brandes mötte. Främst var det
Pariskommunen, som särskilt av
Fædrelandet betraktades med oerhörd fasa, och denna
fasa förstärktes av att ett danskt socialistiskt
parti uppstod alldeles omedelbart och
underströk risken av den pågående
demokratiseringen. Ploug misstänkliggör därför också
Brandes gång på gång som en av
socialisternas handgångne män. Rudolph Schmidts
per-fida anmälan av Emigrantlitteraturen
mynnar ut i hån mot den falske profeten och hans
»Håle af daarligt Tilhæng». Det dåliga
an-hanget syftar dessutom på utövarna av den
upplysningsverksamhet, som bedrevs i den
nystartade radikala tidskriften Nyt dansk
Maanedsskrift, vilken började utkomma redan
1870, ett år före Brandes föreläsningar, och
där redaktören, Vilhelm Møller, samlade
omkring sig Edvard och Georg Brandes, J. P.
Jacobsen, Drachmann, Schandorph, Høffding
och andra. De publicerade översättningar och
populärvetenskapliga artiklar om Stuart Mill,
Buckle, Spencer, Renan, Darwin, den tyska
bibelkritiken. Särskilt kom Jacobsens
Darwinartiklar att väcka ond blod.
Nationalliberalerna uppfattade icke darwinismen som
en naturvetenskaplig teori utan som en ny
livsåskådning — vilket den ju också skulle ge
upphov till — och på det religiösa området
betraktades den som ett motstycke till
socialismen på det politiska, alltså också här ett
försök till omstörtande av samhällets
grundvalar. Den innersta motsättningen i
kulturkampen, som den yttrade sig i striden om
Brandes professur, i den litterära och den
politiska kampanjen (såväl utåt gentemot
högern som inom Venstre i förhållandet
grundtvigianer och fritänkare) gällde
religionsfrågan. Brandes formulerade detta en gång
327
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
