Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Kulturkampen i Danmark. Av Brita Tigerschiöld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Brita Tigerschiöld
skarpt inför Bjørnson: »Hvad er I Godtfolk?
Ud med Sproget? Liberale eller Klerikale?»
Han satte denna fråga på sin spets, och han
fick lida för det, enligt Stangerups mening
ett självpåtaget och i grunden avnjutet
martyrium, enligt andras ett i varje fall ärligt.
Om han icke hade gått fram på en så
»hæsblæsende Maade», om han nöjt sig med en
»neutral» problemdebatt, skulle han ha kunnat
få vara både estetiker och förkunnare, menar
Stangerup och citerar med gillande Dagbladets
uttalande, att Brandes icke kan »ouvrir les
portes sans casser les vitres». Man skulle vilja
replikera: »Pour faire une omelette, il faut
casser des æufs.»
Brandesstriden fördes inom universitetet, i
pressen och tidskrifterna och i själva dikten.
Den hade fyra höjdpunkter: 1872 med
Emigrantlitteraturen, 1877 då striden om
professuren ändade med Brandes resa från landet,
1878—80 två versfejder mellan Det Gamle og
Det Ny, och slutligen striden om
Morgenbladet, som kulminerade 1883. Brandes
antiklerikala och individualistiska förkunnelse
fort-sättes genom de följande delarna av
Hovedstrømninger och delvis också i de samtidigt
skrivna psykologiska porträttstudierna. I
samarbete med brodern utövade han en
betydande kritikergärning i Det 19. Aarhundrede,
där den nya litteraturen i in- och utlandet
anmäldes och propagerades. Då förläggaren
Hegel trots brödernas försiktighet efter tre år
fann tidskriften för utmanande i sedligt
avseende, hade de i alla fall ett finger med i
Mor-genbladet, och då Hørup och Edvard
Brandes övertog redaktionen av detta,
huvudstadens enda vänsterblad, hade de under tre
år faktiskt kontrollen av den danska
kulturpolitiken. Ej genom nationalliberalernas
ansträngningar utan genom den inre
motsättningen inom Venstre mellan grundtvigianer
och radikaler gick programmet i stycken.
Från första början var emellertid Georg
Brandes personliga inflytande på den
intellektuella ungdomen det mest avgörande och
enbart i detta måste högern ha anat en fara.
Kretsen av unga författare, akademiker och
vetenskapsmän kring Nyt dansk
Maanedsskrift hade slutit upp kring den unge
föreläsaren. Inom själva universitetet var icke
endast Brandes vän och filosofilärare
Brøchner utan också flera av de andra professorerna
beskyddare till den s. k. frie Tankes anhängare.
Stangerup vill bagatellisera anslutningen till
Brandes med att hans vänner var endast ett
fåtal och ensidigt litterärt rekryterade samt
ganska snart bristande i lojalitet, men de var
det kommande Danmark, det är icke desto
mindre säkert. Bättre än genom Jacobsens
berömda skildring i Niels Lyhne kan man inte
skildra de känslor, som grep dessa unga män,
då den moderna forskningens och den nya
livstrons källsprång öppnades för dem. »Der
var en Stormgangs Jubel i de unge Sjæle, og
der var Tro paa store Tankestjærners Lys.
—- •—• -— Begejstring bar dem som paa
Ørnevinger, og Hjærtet blev dem stort af tusind
Mod.» Jacobsen är då detta skrevs, åtta år
efter händelserna, medveten om att dessa
stämningar förflyktigats, att tiden gått sin
gång och många av vännerna glidit ut i nya
sammanhang, men han är trofast mot
minnena: »Livet sled det vel ud siden, tyssed det
bort det Meste, Klogskab brød vel ned af
det, og Fejghed bar Resterne bort sagtens,
men hvad saa! Den Tid, der er gaaet med Godt,
kommer ikke tilbage med Ondt!»
Att enbart avläsa kritikerns betydelse för
den krets han erövrat på anhängarnas mer
eller mindre bestående trohet mot ledaren och
partiet förefaller väl snävt. Stangerup fäller
följande kategoriska omdöme: »De to
kritiske Brødre kunde give praktiske Raad og
støtte og hjælpe med Anmeldelser, men
Drachmann var blevet Drachmann og
Jacobsen Jacobsen for ikke at tale om, at
Bjørnson var blevet Bjørnson og Ibsen Ibsen ogsaa
uden Indflydelse fra Brøderne Brandes.» Om
man bortser från de självklara och
fundamentala fakta som arvsanlagen och den
psykiska konstitutionen utgör, är det ju
ofrånkomligt, att varje människas och isynnerhet
en diktares personlighet formas under
intrycket av emotionella och intellektuella
upplevelser. Deras relativa styrka är väl
avgörande för vederbörandes utveckling i en
riktning eller en annan. Hur förhöll det sig alltså
med Brandes betydelse för de fyra
märkligaste genombrottsmännens utveckling, för
att inskränka sig till dem?
Jacobsen och Drachmann var båda i
början av 1870-talet eld och lågor för Brandes
föreläsningar och för det tillsammans med
honom startade Litteraturselskabet liksom för
skapandet av ett brandesianskt tidningsorgan.
Jacobsen verkar för populariseringen av
darwinismen i framstegstrons tjänst, Drachmann
skriver i ett övermått av radikalism
hyllningsdikter till socialisterna, talar om sin välkända
ateism och söker i Morgenbladet propagera
328
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
