Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Kulturkampen i Danmark. Av Brita Tigerschiöld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kulturkampen i Danmark
för Brandes och de modema strömningarna.
Såväl Drachmann som Jacobsen följde med
beundran Brandes fortsatta författarskap och
fäste båda en utomordentlig vikt vid hans
kritik och personliga uppmuntran. Man kan
inte heller säga att de tvekade, då det gällde
att ställa sin egen diktning i den nya
livsåskådningens tjänst. Mogens var skriven samtidigt
med striden om Emigrantlitteraturen och bär
prägel av samma vilja till förnyelse i
naturkänsla, sexualmoral och religiös uppfattning
som Brandes bok, trots en del romantiska
inslag. Fru Marie Grubbe var koncipierad i
samma anda som den franska
psykologiskrealistiska litteratur, vilken Brandes lanserat
bl. a. i Taineavhandlingen och Kritiker og
Portraiter, därtill debatterade den könsfrågan
på ett sätt, som utmanade tabumentaliteten,
och slutligen snuddade boken vid
religionsfrågan. Stangerup menar, att Marie Grubbe
trots den beundrande och märkliga
recensionen i Det 19. Aarhundrede inte riktigt fann
nåd inför Brandes ögon på grund av sin
vetenskapligt objektiva miljöskildring och
psykologi. Boken skulle inte av honom ha betraktats
som brandesianismens genombrottsverk, utan
Bjørnsons starkt tendentiösa och tämligen
okonstnärliga drama, Redaktøren, skulle ha
mottagits med större glädje. Om man
betänker, att Redaktøren var det första betydande
verket i den av Brandes åstundade genren
och därtill skrivet av en av Nordens största
diktare, förut känd som grundtvigian och
nationell romantiker, är det klart, att
kritikern hade skäl att hälsa denna
oväntade händelse med glädjeropet Endelig!
Detta alldeles särskilt som Plougs sura miner i
Fædrelandet visade, att karikatyren på en
nationalliberal redaktör kunde träffa prick
på andra ställen än i Norge. Recensionen var
dock tämligen anspråkslös, och inklusive
anmälan av En Fallit tog den fyra sidor av
tidskriften i anspråk mot den stora essay på
sexton sidor Brandes skrev om Marie Grubbe.
Stangerup har knappast framlagt övertygande
skäl för Brandes besvikelse över romanen,
något som i hans allmänna argumentering är
en viktig punkt —- den skall nämligen
illustrera kritikerns relativa likgiltighet för den
tendenslösa, psykologiskt estetiskt inriktade
konsten. Ur själva essayen är den enda
outsagda kritik han kan analysera fram en
förhoppning i sista meningen, att Jacobsen i
fortsättningen skall hämta ämnen ur
samtidens liv. Det skall alltså vara det långa talets
korta mening. Brandes utförliga, väl
genomtänkta och övervägande på det estetiska lagda
essay skulle enbart vara taktik, men något
dokument som bevisar det presteras ej.
Brevet till författaren om boken är lika
översvallande lovordande som recensionen, och för att
bemöta den mot Jacobsen kritiske Bjørnson
framhåller Brandes, att boken visserligen var
ett experiment, som ej bör upprepas, men
»hvor skjønt er det ikke, og hvor digterisk!»
Också ifråga om Niels Lyhne är Stangerups
argumentering missvisande. Han anser, att
även denna roman saknade varje ideologisk
tendens och därför var oanvändbar i
kulturkampen, sålunda åter en missräkning.
Konklusion: Jacobsen har från början till slut
dokumenterat sig som helt självständig. Sant
är, att Brandes var i viss grad besviken på
Niels Lyhne. Jacobsens ateistiska roman, från
början tänkt som ett inlägg i debatten, hade
förvandlats till en visserligen av tidsideerna
högeligen präglad bok, men också till ett
ovanför partierna stående psykologiskt verk, där
ateismens problem analyserades tendenslöst.
Detta gjorde Brandes betänksam, och
recensionen, som även denna gång fick en
utomordentligt positiv form och visade stor
psykologisk skarpsynthet, hade icke samma
övertygande värme som Marie
Grubbe-recensio-nen, något som inte undgick Jacobsen.
Mellan de båda böckerna ligger emellertid fyra
år och en genomgripande personlig
utveckling hos Jacobsen själv, en utveckling, som
inte var beroende av en växande opposition
mot Brandes ideer eller mot för stark
partipolitisk press. Allra mest betydde hans
sjukdom och isolering från vännerna, men hans
i senare år neutrala hållning i kulturkampen
och öppna avståndstagande från
problemdikten sammanhängde också mycket nära
med hans förakt för de övriga
»Medsammensvornes», särskilt Schandorphs, Gjellerups
och Skrams onyanserade och tomma
tendensromaner. Att dessa författare fick husera
som de gjorde utan att Georg Brandes eller
brodern uttryckte sitt missnöje, irriterade
Jacobsen, och det dolde han inte. Detta ledde
möjligen till någon avkylning i förhållandet
mellan honom och bröderna, men därför inte
till någon motsatsställning, och allra minst
räcker det som bevis för att han icke skulle
ha tagit för sin konst avgörande intryck av
Brandes böcker från Kritiker och Portraiter
över Naturalismen i England till
Kierkegaard-boken.
329
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
