Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Kulturkampen i Danmark. Av Brita Tigerschiöld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Brita Tigerschiöld
Drachmann var partiets enfant terrible och
hans förhållande till Brandes efter de första
årens sjudande entusiasm genomgick många
växlingar. Liksom ifråga om Jacobsen — och
i betydligt högre grad — spelade personliga
upplevelser in. Drachmanns äktenskapliga
kris och erotiska eskapader gjorde honom
uppriven och oregerlig. Han var en
konstnärsnatur med våldsamma
temperaments-och livsåskådningssvängningar. Från
aggressiv tendensdikt i början av decenniet kunde
han till högerpressens förtjusning övergå till
nationell romantik och idylldiktning för att
sedan återvända till tendensdikten.
Personlig antagonism mellan honom och bröderna
Brandes hindrade kanske inte bara den alltid
mest partifanatiske Edvard utan också Georg
att se klart, var Drachmanns styrka låg. Då
han så lätt kom under nya inflytanden,
försökte Brandes flera gånger i anmälningarna
med en rätt godmodig ironi föra honom
tillbaka till fållan, och ibland lyckades det, men
det kunde också driva honom i armarna på det
motsatta lägret. Redan från mitten av
70-talet kan man märka en viss dragning hos
Drachmann mot en mera
folklig-demokra-tisk riktning än den brandesianska, och det
var med hyllningar för Bjørnson och det
moderate Venstre han till slut bröt sig ut ur
det litterære Venstre. På samma gång gjorde
han offentligt och mindre ridderligt upp
räkningen med Georg Brandes. Drachmann var
då djupt sårad över Brandes halvt retsamma
halvt överseende essay om honom i Det
moderne Gjennembruds Mænd, men inte långt
dessförinnan hade han med frejdigt mod
försvarat Brandes sak i en fejd med Ploug. Då
vännerna nära tio år efter brytningen åter
försonades, var det icke minst föranlett av
en dikt Drachmann publicerade samma dag
som en krets av författare och vetenskapsmän
hyllade Brandes med fackeltåg för att fira
minnet av den första
Hovedstrømningsföreläs-ningen. Några strofer ur den kan vara
värda att citera:
Der er jo nok af Stemmer
som tæller smaaligt efter:
»Kulsyren — ja den ser vi —•
Men hvor blev Druens Kræfter?»
Folk er der nok som ønsked
ved Kransen dig at skille . . .
Jeg rejser mig og drikker
din Skaal her i det Stille.
Champagne har du skænket
for os i Ungdoms Dage;
der staar endnu om Læben
en liflig Duft tilbage.
Jeg hører ingen Stemme —
jeg tæller ikke efter —
jeg føler, hvor din Drue
gav Ungdomsmodet Kræfter.
»Bjørnson og Ibsen tænder ikke deres
Indignation ved hans [Brandes] Ild, Drachmann
heller ikke», förklarar Stangerup. Hur är det
med Ibsen? Skulle han ha blivit samme
Ibsen utan Georg Brandes? Kanske har icke
Brandes betytt så mycket för någon av de
stora genombrottsmännen som för Ibsen. Å
andra sidan är Ibsen också den av de samtida
nordiska diktarna, som betytt mest för
Brandes själv. Ibsen tände Brandes eld med orden
om Menneskeaandens Revoltering, men
gnistorna från kritikerns fyrverkeri höll hans egen
låga brinnande. Man kan se tillbaka och
erinra sig den ringa uppskattning Ibsens
60-talsdramer mötte hos kritiken i Norge och
Danmark. Brandes hade visserligen ingen
spontan sympati för det asketiska hos Ibsen,
men han tvekade inte en sekund om att här
var en skald av sällsynta mått. Redan i
slutet av 60-talet och enligt Ibsens egen mening
»således som ingen anden har gjort det»
belyste Brandes dennes idédramatik i flera större
essayer, som förde kritikern och diktaren allt
närmare varandra. Till förläggaren Hegel
skriver Ibsen redan vid denna tid: »Der er
noget baade i hans Ros og i hans Dadel, som
gjør mig saa ubeskrivelig godt, og det er, at
jeg bliver forstaaet.» Ibsens reaktion inför
Emigrantlitteraturen var som framgår av
brevet till författaren våldsam: »Farligere bog
kunde aldrig fälde i en frugtsommelig
digters hænder. Den er en af de bøger som sætter
et svælgende dyb mellem igår og idag. Da jeg
havde været i Italien, forstod jeg ikke hvorledes
jeg havde kunnet føre en tilværelse forinden
jeg havde været der. Om tyve år vil man ikke
kunne begripe hvorledes det åndelig taget var
leveligt hjemme før disse forelæsninger.»
Egentligen är dessa ord nog för att
vederlägga tesen om Ibsens absoluta oberoende av
Brandes, men det är också lätt att i Ibsens
moderna idédiktning spåra hans inflytande. Om
man förbigår det konstnärligt mindre
betydande Samfundets Støtter är det åtminstone två
dramer. Et Dukkehjem och Gengangere, några
av Ibsens psykologiskt mest fängslande verk,
som tydligt går på Brandes linje. Ibsen var
likväl individualist som Brandes själv, ja
330
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
