Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Geijers frisinne. Av Harald Eklund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Geijers frisinne
Av H ar al d Eklund
Geijers tanke, att stil är karaktär,
allmänt sett är riktig är svårt att avgöra.
Däremot är det lätt att med Geijerord
från skilda tider belägga vad som menas
med tanken. Geijers ord uttrycker mannen
sådan han är. De vida intressena, det
egendomligt inträngande verklighetssinnet, ett
ständigt vaket stämningsliv ger i sin
samklang hans stil en utomordentligt egenartad
prägel.
Så kan det vara redan under tidiga år.
Man kan tänka på de berömda reflexionerna
över Hamlet och det Shakespearska dramat
från år 1809: »Obevekelig och sträng som
en Gud blottar Shakspeare förgängelsen,
uselheten, löjligheten af menskliga lifvet.
Hans förmåga liknar Minervas i Odysseen,
då hennes vink kastar Penelopes älskare i
raseri, förwänder deras anletsdrag genom
ett convulsiviskt skratt och låter dem i
galenskap säga sina hemligaste tankar. —
Huru förträffligt är ej i hans dramatiska
arbeten det låga och löjeliga anwändt! . . .
— Dödgräfwaren för ex. i Hamlet, som
säkert warit en stötesten för många
konstdomare, huru förträfflig är han ej! -— huru,
absolut nödwändig till det hela af piecen.
— Handlingen deri föregår i menskliga
lifwets högre rymnder. Det är en
Konunga-slägt som förgås. —■ . . . För att göra
intrycket heraf starkare war det nödwändigt
att contrastera det med målningen af det
lägre lifwets lugn och liknöjdhet. —■
Dertill tjenar Dödgräfwaren ojemnförligt wäl.
Han lefwer omgifwen af förgängelsens
scener •— han wistas bland förrutnelse.
—-Likwäl är han nöjd och debiterar en plump
och glad lefnads philosophi ibland
multnade ben.»
Vad man här möter är emellertid inte
bara den Geijerska »stilen». Man står
också inför det typiskt Geijerska temat,
diktarens och historikerns lika väl som
filosofens. Hans stora tema är människan
och hennes liv i högre och lägre rymder.
Som den mästare i åskådlighet Geijer är
talar han inte om abstraktioner.
Människan själv är alltid åskådligt skildrad, aldrig
isolerad från öde och samhälle. I en andlig
omgivning som har lätt för
begreppsdiktning och kan göra nära nog vad som helst
av människan och hennes »väsen» är
Geijer en realist som ser hur det mänskliga
livet ser ut. Han känner, eller lär så
småningom känna, dess gestalter — vikingen,
bonden, slaven, den arbetare av ny typ
som industrien skapar. Utan fruktan låter
han tanken bemäktiga sig de nya
verkligheter historien med rastlös iver frambringar.
Som få andra tänkare har han dessutom
gett diktens, biografiens och det handfasta
sakarbetets vittnesbörd om den livssyn
han arbetar sig fram till.
Den stora tidsrörelse Geijer tillhör är
som bekant svår att karakterisera därför
att den rymmer så olika och motsatta ting.
Där finns både nykter och kritisk
förnuftighet och den friaste filosofiska och
poetiska inbillning. Men kanske kan man
uttrycka något väsentligt hos hela rörelsen
så, att den innebär en andlig frihet av
ovanlig räckvidd. Alla tankens, känslans och
erfarenhetens möjligheter prövas. Allt är
nytt. Hur den generation som då var ung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
