- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiosjätte årgången. 1947 /
357

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Stockholmsutställningen 1897 som tidsspegel. Av Staffan Björck

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Stockholmsutställningen i 8 9 7

svenskt liv. Den yppiga flaggprakten,
vartill huvudstaden knappast tidigare sett
maken. Men först och främst naturligtvis
expositionen av svensk snillegåva,
företagsamhet och ihärdighet.

På det viset var utställningen alltså en
underbar blandning av fantastiskt,
utländskt, flärdfullt om du vill och äkta,
förtroget svenskt. Men den var också en
mötesplats för gammalt och nytt, för
historia och framtid. Utställningen betydde
bl. a. en blick in i en ny värld, den värld
vari vi nu lever femtio år senare. Axel
Klinckowström, som är ett pålitligt
tidsvittne, frågar sig i sina minnen, om inte
1897 varit själva den kulturella
vändpunkten, och han kommer med en frappant
notis: »Första gången jag åkte i automobil
och åsåg en biografföreställning, sådan den
nu var, var just under
utställningssommaren.» (Varaktigare intryck på Klinckan
gjorde dock, av hans hänförda hyllning att
döma, det goda ölet.)

Till utställningens attraktioner hörde
mycket riktigt ett fotogendrivet
fartvidunder — 25 km i timmen — och vidare
Lumières kinematograf, som visade
levande bilder. Filmen var en ny uppfinning
och ännu långt ifrån någon konstart.
Programmen för föreställningarna 1897 var
också mycket primitiva, en rad korta
remsor av journalfilmens karaktär. Med
särskild stolthet förevisades en upptagning av
dignitärernas procession till invigningen
av utställningen. »Man ser dem livslevande
skrida förbi sig», konstaterade en tidning
fylld av häpnad och andakt.

Biografsalongen låg tätt upp till Gamla
Stockholm, den pampiga rekonstruktionen
av slottet Tre kronor och dess närmsta
omgivningar. Detta grannskap mellan
1600-talet och den hypermoderna tekniken kan
tyckas stötande, men är det inte i själva
verket ett modernt drag, att jakten efter
det nyaste nya förenas med ett svärmeri

för det gamla och patinerade? Under
90-talet, då amerikaniseringen av vår
livsform inledes, aktiviseras samtidigt den
gamla svenska kulturtraditionen. Nu var
ju visserligen det karakteristiska för Gamla
Stockholm, att det saknade patina. Denna
negativa egenskap har imitationen
gemensamt med pastischen, som under 90-talet
flitigt odlades inom samtliga konstarter;
Levertins »Rococonoveller» är det
yppersta exemplet. Gamla Stockholm hade till
arkitekt Fredrik Lilljekvist, som gjort sig
känd för sin hårdhänta restaurering av
Gripsholm. Den historiska riktigheten var
hans ledstjärna, och med den för ögonen
har man lättare att skapa korrekta
stilplanscher än originell och levande skönhet.
Det är klart att Gamla Stockholm, som för
resten inte var någon unik idé utan haft
motstycken på flera europeiska
utställningar, inte representerar det allra högsta
av historisk konst. Men flera tecken ger
dock vid handen, att det stimulerat
intresset för huvudstadens gamla
byggnadsminnen. Att det dessutom var ett av de
allra populäraste inslagen på utställningen,
kan man inte ta fel på. Ofta är det vad
gamla utställningsbesökare helst och bäst
minns, och alla prisar enhälligt den genuina
stämningen i Gamla Stockholms gränder
och krogar. Härtill kan påpekas, att
90-talets människor måste haft betydligt
mindre anspråk på illusion än de som
upplevat en mer avancerad museikultur och
reproduktionsteknik för att inte tala om
den historiska filmens virtuosa
kostymnummer.

Utställningen skulle enligt sitt fulla
namn omfatta konst och industri. I
skärningspunkten mellan dessa båda ligger
»konstindustrien», och här gör 90-talet en
av sina stora insatser. Det visades många
ohyggliga mattor, stolar, vaser och
ljusstakar på utställningen, men ändå markerar
den ett genombrott för kravet på konst-

357

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:11:13 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1947/0399.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free