Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Stockholmsutställningen 1897 som tidsspegel. Av Staffan Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Staffan Björck
haft svårt att finna något fäste, medan
landet undan för undan trängdes bort i
världspolitikens skymundan, hänvisat till de
unionella slitningarna. Nu spirade åter en
nationell optimism, och i den
fosterländskhet, som Heidenstam med helt andra medel
ville framkalla, hade i själva verket
utställningen en betydelsefull del.
Det vore lätt att med en rad samtida
uttalanden styrka, hur föryngrande och
eggande denna sommar verkat på sinnena.
Men en röst må ljuda för hela kören,
nämligen Ellen Keys. Det är en röst som
vibrerar av patos, ty Ellen Key hade lätt för
att hänföras; det var hennes geni. Även
om man drar ifrån entusiasmens överdrift,
blir det ändå mycket nog kvar i hennes
eftermäle till Konst- och industriutställningen i
Stockholm 1897.
Den nationella orienteringen inom konst,
arkitektur och konstindustri gick väl den
stora massan förbi, antager författarinnan.
»Men mängden uppfattade redan klarare,
vilka oerhörda summor av nationell kraft
och nationell intelligens, som voro repre-
senterade på storindustriens och
uppfinningarnas områden, där resultat blivit
nådda, vilka otvetydigt visa, att en stor
del ej blott av nationens djärva dådlust
utan även av dess skapande fantasi under
de sista årtiondena tagit denna riktning. Och
ingen enda bland alla de hundratusenden,
vilka böljade igenom utställningen, blev
helt oberörd av den nationella
solidaritetskänslan. Alla förstodo, att detta var en
gemensam egendom, en gemensam stolthet;
alla möttes i det glada medvetandet: Detta
har mitt folk mäktat; dess arbetsära är
min; så stora äro mitt lands tillgångar; så
rik mitt lands natur; så stark och så
begåvad är min nation.
Med dessa känslor blickade alla varandra
i ögonen, och i allas ögon kom därvid ett
nytt intryck av välvilja; över allas väsen
bredde sig något av den värdighet, som en
höjd självaktning i samband med stigande
aktning för andra förlänar. Alla möttes i
en stor nationell segerglädje, som närmade
de olika bygdernas och de olika klassernas
folk till varandra.»
360
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
