Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Mithridate. En studie i lokalfärg. Av Viveka Heyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mit hridate
utanför scenen och väntar med silkessnöret
för att strypa sultanens unge bror. En
romantiker skulle ha släppt fram dem inför
åskådarna och gjort ett bloddrypande
uppträde, lätt att tänka bort och mycket lätt
att tänka någon annanstans med statister
kostymerade på något annat sätt. Här står
de hela tiden utanför scenen ■—■ men de
står kvar.
På samma sätt står kvar hos Racine
den enda lokalfärg som hade plats i hans
drama: den som finns i själva själarna.
I den bemärkelsen är inga diktverk rikare
på den varan: det är minst lika mycket
olika miljöer, olika kulturer som ställs
emot varandra som olika enskilda.
Andromache är Tröjas, inte bara Hektors,
efter-leverska, värnlös och vänlös bland det
brutala eller hysteriska släkte som efterträtt
hennes eget vekare och vänligare; alla
försök att bygga över klyftan avvisar hon med
emigrantens envetna fastklamrande vid
sitt förgångna, vid sitt annorlunda.
Bri-tannicus och hans Junia är två trohjärtade
exemplar av den gammaldags dygd som
ännu predikas officiellt i kejsartidens Rom
och ännu har en representant — Burrhus —
vid själva hovet; mot dem står Neros,
Agrippinas och Narcissus’ fördärvade och
dekadenta värld. Konflikten mellan Titus
och Berenice är inte uteslutande en
konflikt mellan man och kvinna; det är också
den sträva, något brutala och fantasilösa
romerska kulturtraditionen som reser sig
emot en ädel, förfinad och kanske något
dekadent hellenism. Den stolte
fursteynglingen Bajazet, den ädla men
övererotise-rade prinsessan Atalide, den håle och
illu-sionslöse aristokraten Acomat, den grymma,
äregiriga och vulgära
favoriten-uppkomlingen Roxane — det är Turkiets drägg
och dess grädda som drabbar samman i
sultanens seralj. Drottning Atalja är ingen
gudatrotserska vilken som helst utan en
feniciska, dotter till Baalsivrerskan Isebel,
lika andligen fjärran från sitt eget verk-
tyg, avfällingen Matan, som från
Jerusalems nitälskande präster.
Och i Phèdre gestaltas den tragiska
konflikten emellan en äldre barbarisk och en
yngre förädlad version av samma eviga
gamla blodskamsmyt. Den minoiska
Phaidra stammar från ett land där
gudasagan och människolidelsen ännu inte har
mist sin frånstötande-fascinerande arkaiska
skapnad under en yngre tids krav på
förnuft och sedlighet. Hennes mor blev
älskarinna åt en gudasänd tjur, och på fädernet
stammar hon själv från en tjur av
gudomligt ursprung. Hon följer i dubbel mening
sitt blods lagar när hon kastar sin
förtärande lidelse på sin makes son. Men hennes
makes son vördar sin faders bädd och älskar
en annan, brukar det heta. Är det
verkligen sanningen om den fromme Hippolytos?
Racine visste själv bättre när han
pådiktade honom en kärlekshistoria med sin
faders fiende, prinsessan Arikia, för att
»ge honom någon skuld mot sin far». Han
har, biktar han för sin förtrogne, beundrat
sin fader i allt utom i hans kärleksaffärer;
för dem har han blygts liksom för fläckar
på den skönaste av hjältesagor; och själv
har han varit lidelsefullt kysk tills han
mötte Arikia, fiendeättlingen som hans
fader skonade till livet men förbjöd att
någonsin ingå gifte. Av idel vördnad mot
sin far har han skytt kvinnor tills han fann
en som hans far har förbjudit att älska!
Vad betyder det annat än att han åtrår
sin faders kvinna utan att våga erkänna
det — att Arikia är honom en ersättning
just för Phaidra? Det är därför han
stillatigande tar emot sin faders förbannelser,
som kommer att störta honom, hans
käraste och fadern själv i fördärvet: de är
inte helt oförskyllda, Theseus misskänner
honom bara såtillvida att han har begärt
sin faders kvinna på ett mindre primitivt
och mera indirekt sätt än Minos’ och
Pasi-phaës dotter förstår att begära sin makes
son.
371
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
