- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiosjätte årgången. 1947 /
373

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Mithridate. En studie i lokalfärg. Av Viveka Heyman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

MitKridate

t. t-

frestad att avstå Monime åt honom hellre
än att behöva röja en son ur vägen för en
simpel kvinnas skull. Men sådana impulser
går lätt förbi därför att de inte har stöd i
något rättsbegrepp. Har någon förtörnat
honom, vore det så hans närmaste, så är
detta brott nog. Det är despotens hela
moral, och efter den har han passat av sitt
känsloliv.

Och ändå sker det att barbaren, så
barbar han är, lyckas få grekinnan att erkänna
honom som sin like, att böja sig stum för
honom. I döden blir han stor och kunglig
också efter hennes syn. Han blir alltjämt
densamme: han ber henne aldrig förlåta
att han grymt förorättade henne. Men han
har nu bakom sig alla låga ränker med vilka
han befordrade sina storslagna mål och ser
bara de mäktiga linjerna i sitt livs
skymmande landskap; och då visar han att
despoten också har sin konungsliga storhet, sin
ädla höghet bakom all lumpenhet, all
nyckfullhet, allt godtycke. Väl har det
skadat hans själ att leva enväldig, höjd
över lag och rätt; men det har också gjort

hans själ väldigare än andras.

*



Mot barbaren Mithridates står grekinnan
Monime, värnlös så när som på sitt
medvetande att hon är vad han aldrig kan bli
och aldrig kan förstå. .När hon begagnar
det i 1700-talstragedier sedermera så
missbrukade ordet barbar är det i dess
ursprungliga bemärkelse. Det är ingenting som kan
skydda henne mot död och olycka; men det
är tillfyllest för att hon aldrig skall tveka,
aldrig tappa sin hållning eller sitt mod.
Hon ensam vågar uppträda sant och vara
sann vid detta hov där alla har
korrumperat varandra och sig själva. Hon kommer
från ett annat land; därför kan hon känna
hellenskt äkta och varmt. Det finns
ingenting isande ens i hennes förakt. Men hennes
förakt är värre än isande: det är en levande
och lidande människas, som inte aktar det

värt att vara levande inför en som förgått
sig. När hennes känsla talar inför någon
som är värd det får den tala fritt, därför
att hon obetingat kan lita på sin instinkt,
som kommer att tvinga henne tiga när tal
vore oskönt. Därför kräver också
Moni-mes tystnad obetingad respekt utan alla
ord: hon kan bara ha ädla skäl för den,
och den som söker bryta den ifrågasätter
just det som är hennes mest självklara
stolthet. Så vet hon att hon aldrig kommer
att yttra något oädelt, något utan metron.
Detta metron som var det högsta grekerna
visste, har det någonsin förkroppsligats
finare än i Racines Monime? Fullt behärskad
och ändå helt spontan, varm och levande
trots sin aldrig svikande värdighet, osökt
drottninglig och osökt naturlig, diskret och
förtegen men öppen och uppriktig, tapper
men ljuv och öm är hon lika värdig och
fattad inför giftbägaren som inför altaret
där hon skall vigas vid Mithridates, lika
sann inför sin älskade, sin despot och sin
död. Ett enda av grekernas kännetecken
saknar hon: deras innerliga kärlek till livet,
deras klarsynt sorgmodiga syn på
förintelsen. Men Monime är ju också ryckt bort
till fjärran ogästvänliga barbarländer; hon

har så föga att ta avsked ifrån.

*



Mithridates har också två söner, som
uppträder i tragedin. Båda är märkta av att de
är söner till en stor konung, och båda är
de också söner till samma brytningstid
som deras far kämpar med. Det är inte
bara riktigt utan också symboliskt att de
båda åtrår sin fars hellenska gemål,
före-trädarinnan av förfiningen på samma gång
som av konungamakten. Mest sin faders
son är Pharnakes. Han är ett ämne till
en ny Mithridates, som alltför länge har
fått vänta i den gamle Mithridates’ skugga,
den skugga där Mithridates’ storslagenhet
inte har någon plats att breda ut sig i men
hans lumpenhet och svekfullhet har obe-

373

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:11:13 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1947/0415.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free