Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Oro i Norden. Av Lolo Krusius-Ahrenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oro i Norden
dade det olyckliga landet genom att inge det
•en ogrundad tillförsikt och fördjupa dess
brytning med Ryssland.
Vid det polska upprorets utbrott var den
liberala oppositionen i Sverige ej starkare
än att regeringens allianspolitik kunnat
passera i jämförelsevis lindrig motvind, om de
liberala sympatierna inte förenats med för
tiden typiska nationella önskedrömmar.
Förnuftsäktenskapet med Norge, snart
populariserat av den redan begynnande
skandinavismen, var för mycket i rationalistisk
upplysningsstil och samtidigt för stormigt för
att ge Sveriges nationalister bland
romantiker och liberaler verklig ersättning för
förlusten av Finland. Den polska revolutionen
— den frihetsälskande världens samvetssak
—- väntades sätta Europa i rörelse.
Västmakterna skulle intervenera, Sverige borde
ansluta sig och gottgöra 1812 års fel att inte
återta Finland. Stunden för dotterlandets
återkomst till Sveas modersfamn var
kommen. Ryssland och reaktionen skulle krossas
—• ända fram till Rhen. Så här sjöngo
studenterna i Lund:
Om Götiska Lejonet vandrade än
Utdelande kronor kring världen
Om Kejsarkondoren (säg, minns du den,
O Russia?) svängde banéret igen,
Det segeråtföljda, bland svärden,
Då skulle med hast för de väldiga två
Tre vingstäckta örnar i kedjor gå.
Och »Göteborgs Dagblad», som fröjdades åt
Lundaentusiasmen, gav i Sveas namn följande
förklaring för studenternas martialiska
sångarton (3 maj 1831):,
Ty hon har ej glömt, att från dess hjärta
Aura slets — bestänkt utav sitt blod.
»De bägge länderna ha samma intresse,
samma fiende; genom att samarbeta och hålla
sig till varandra kunna de uppnå en epok av
ära och makt för den ena parten, av
pånyttfödelse och restauration för den andra» —
detta skrev trettio år senare, julkvällen 1861,
den polska emigrationshövdingen furst L.
Czartoryski om Sverige och Polen. Man stod
då inför en ny urladdning i Kosziuskos land
och den svenska nationalismen begrät de
försuttna fatalierna under den första polska
revolutionen och Krimkriget. Men orden ha
full tillämpning på oppositionsstämningen
1831. I all principiell hänförelse för frihet
och frisinne var det Finland som utgjorde
den svenska nationalismens mål. När
tron-följarvalet 1810 fallit på Bernadotte, hade vida
patriotkretsar hoppats att han skulle ge dem
Finland åter. Nu gick drömmen igen, efter
att redan ha skymtat två år tidigare, under
det rysk-turkiska kriget. Hetsporren bland
1809 års män, Magnus Björnstjerna, förde
enligt ryska rapporter i London, där han satt
som minister, synnerligen spekulativa samtal
om ett svenskt krig på Polens och
västmakternas sida och om möjligheten att återfå
Finland. Inför Stockholms ogillande,
framfört av utrikesstatsminister af Wetterstedt,
svor han sig visserligen fri från de uttalanden
ryssarna påbördade honom och många,
meningsfränder eller icke, hört honom göra;
vederbörande i Petersburg visste emellertid
mycket väl att tanken pä Finlands
återtagande fann stöd hos honom och andra
inflytelserika svenskar. —■ Rvsslands krig mot
Polen gestaltade sig inte som någon
paradmarsch; koleran följde hären i hälarna och
hindrade operationerna, mäktigare än all
strategi. Polackerna för egen del hade en
vacker armé av landets egna söner att ty sig
till, den från Warschau fördrivne storfurst
Konstantins verk. De polska trupperna kunde
också bokföra vissa framgångar, som starkt
förstorade skyltade i de liberala europeiska
bladen. Den svenska oppositionspressen
erbjöd syn för sägen. Det var för övrigt
knappast annanstädes än i regeringsorganet
»Post- och Inrikestidningar» som Rysslands
egna krigsrapporter återgåvos. Hänförelsen för
Kosziuskos folk var översvallande; fick det
hjälp, tycktes en segerrik utgång given.
Vad ämnade realpolitikern Karl Johan göra?
Skulle han se att den situation man önskat
sig 1812 nu var en verklighet? Myten om
Rysslands makt var avslöjad, hävdade
»Skandinaviens Conversations-Blad» (4 juni), Nikolaj
hade berövat sig själv all rättighet till Polen,
ansåg »Svenska Medborgaren» (1 februari).
Och »Aftonbladet», modernt, ivrande mot
regeringens neutralitetspolitik, som det fann
onationell och feg, tillropade kungen Torgny
lagmans kända ord: »Om du vill återvinna
de riken i öster, som dina fränder och
förfäder ägt, då vilja vi alla följa dig» (15 april).
Karl Johans realism var emellertid också
i den polska frågan överlägsen den
oppositionella opinionens politiska kannstöperier.
Julirevolutionen hade han mött med
blandade känslor; det belgiska avfallet från
föreningen med Holland gjorde den till en
tankeställare i fråga om den svensk-norska
halvöstaten. Den polska insurrektionen var
379
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
