Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Oro i Norden. Av Lolo Krusius-Ahrenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
L o l o Krusius-Ahrenberg
för honom ett europeiskt problem — däri
var han ense med Polens vänner. Men han
visste att makten och inte principerna skulle
avgöra frågan och han torde ganska snart
ha förutsett att Frankrike inte kunde och
England inte ville intervenera med
eftertryck. Hans uppfattning om Rysslands
möjligheter som krigförande hade redan 1812
varit mera förutseende än själva kejsar
Alexanders; i den misströstan sopi på våren
1831 stundom framträdde hos Nikolaj —
mindre säker på västmakternas hållning än
Karl Johan — är man frestad att skönja en
upprepning av förhållandet.
Gamle J. P. v. Suchtelen, Rysslands
sändebud i Stockholm, kunde bemöta all
Petersburgs oro för Sveriges ställningstagande med
övertygande lovord om kungens,
kronprinsens, regeringskretsarnas, ja, en trängre men
»upplyst» allmänhets ryssvänlighet. Karl
Johan, det var ministern rätt säker på, skulle
inte låta sig förmås att falla sin allierade i
ryggen, att föra en äventyrspolitik med
riktning österut, mot Finland, eller att
understödja antiryska företag — vapentransporter
över Östersjön samt uppviglingsförsök i
storfurstendömet — som Polens vänner
kunde tänkas organisera från svenska baser
i avsikt att öka Rysslands brydsamheter.
Det var just kring dessa olika orosmoment
ryske utrikesministern Nesselrodes frågor
brukade kretsa i depescherna till Suchtelen1.
Från utlandet och genom finska
informationskällor kom ett rätt avsevärt urval av
alarmerande uppgifter fram till
vederbörande i Petersburg. I Wien, Berlin,
Hamburg och andra politiska centra gingo redan
i december 1830 rykten om en förestående
eller utbruten finsk resning till förmån för
en återförening med Sverige. Polsk-franska
agenter anskaffade i London pengar —
20 000 pund — att användas för Finland.
En stor tidning i Hamburg rapporterade i april
om anhopning av svenska trupper och
krigsförnödenheter i Sveriges Östersjöhamnar och
i början av sommaren nådde bestämda
påståenden fram till kejsarstaden om att
bemärkta svenska personer »besvurit» kungen
att utnyttja situationen till att återerövra
Finland.
1 Detta diplomatiska samspel har jag nyligen utrett
i en undersökning om »Finland och den
svenskryska allianspolitiken intill 1830—31 års polska
revolution» (Svenska Litteratursällsk. i Fini., Hist. o.
litt. hist. studier 21 — 22, 1946).
Suchtelen, mellan det svenska
oppositionshatets Scylla och den ryska
nervositetens Charybdis, hade jämte sina
legationstjänstemän svåra dagar. Han drog
uppenbarligen många suckar av lättnad, när
Öster-sjöisarna gingo upp och regelbundna
underrättelser om ryska vapenframgångar anlände,
men andades verkligen upp, när mot slutet av
juli den omtalade utländska interventionen
visade sig vara av såpbubblors art. Regeringen
i Stockholm delade troligen i viss
utsträckning hans känslor. Situationen förenklades
för dess vidkommande; Karl Johans
politiska kurs hade åter en gång rättfärdigats
och Stockholm kunde med ökad energi gå
in för att hålla Sverige utanför de privata
undsättningsaktioner till förmån för Polen,
som pågingo med svensk inblandning och
som man inte ville ha bokförda på de förenade
rikenas framtida debet i alliansens
kontokurant i Petersburg.
Den svenska oppositionens
tidningskampanj mot Ryssland och »1812 års politik»,
dess hänförelse för Polen och längtan efter
en egen krigisk gärning i österled kulminerade
utan tvivel i april och maj. Stämningen med
all dess optimism, dess tro på
frihetsprincipens oemotståndliga styrka a priori,
fångades levande och typtroget av »Svenska
Medborgaren» i en dikt om »Polens frihet»
publicerad den 17 maj — Norges
författningsdag, eller frihetsdag om man så vill,
om vilken nyss så heta debatter stått: »Till
seger, till seger för frihet och ljus», manade
skalden. Polens boja var bruten och fången
fri. Han uppbådade romantikens patriotiska
rekvisita, Gud, ära och land, som gjorde av
den svage en heros och invigde förtryckaren
åt undergången. Möjligheten av ett polskt
nederlag för denna gång skymtade kanske i den
här anförda sista strofen, som i poemet
föregicks av en hänvisning till fädernas andar och
Kosziuskos minne, men friheten skall dock
segra:
Ar stunden nu inne, så bliver det dag,
Ty segern, som tiden, slår säkert sitt slag.
Ja, lik med naturen
Är frihetens värld:
Av hjältarna buren
Förs friheten fram mellan döda och svärd.
Vad mer, om vi falle för sak som är god!
Först när vi det offra, blir dyrbart vårt blod —
I fädernejorden
Skall bäddas vår grav.
Läs, eftervärld, orden:
»Han stupade hellre, än levde som slav!»
3S0
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
