Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Oro i Norden. Av Lolo Krusius-Ahrenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
L o l o K r us i u s-A hr en berg
ur franska kronomagasin lastat 4 000 gevär
och mycken ammunition, anlände till
Helsingör i mitten av oktober för att där vända
om. Vid detta laget hade »lugnet i Norden»
omhändertagits av en makt som varken var
den svenska regeringens eller de svensk-polska
samarbetsmännens. Tidens svarta spöke,
koleran, svepte runt Sverige från öster till
söder. Den hade slutit Finland i sin
gastkram-ning och nått fram till Hamburg, varigenom
Danmark kom att framstå som
smittoområde för de sydsvenska landsdelarna.
Samtidens huvudsakliga försvarsmedel mot
farsoten, infektionseldarna kring gårdar och
samhällen, svepte sina täta rökskyar över
bygderna vid den finska, baltiska och
preussiska kusten, avskiljande dem från
yttervärldens insyn på andra sidan om
havet.
Isoleringen var både verklig och bildlik.
I Finlands fall var den dock snarast en
makaber gränsdragning längs den skilsmässolinje
på det andliga planet, som förefanns men
som det nygötiska önskedrömmandet i Sverige
saknade all förståelse för. Jag har redan antytt
det polskvänliga utlandets yppiga och för
Finland föga gagneliga ryktesflora kring
storfurstendömets föregivna revolutionslusta
och Sverigelängtan. Den svenska
oppositionspressen godtog allt detta — och knappast ens
som en arbetshypotes utan som ett axiom.
Man viskade om myteri i Finland, man skrev
om drastiska ryska liedtystnings- och
polisåtgärder, om övergrepp, avsättningar och ett
dovt, olycksbådande finskt missnöje. Man
var blott alltför beredd att tro att där Polen
ville sin frihet, eftersträvade Finland Sverige,
och saknade all förståelse för att Finland av
år 1831, ehuru »ryskt lydland», dock var
mera sin egen herre än Finland av år 1808.
Och framför allt: minnet av 1700-talet och
sekelskiftet, av det sjunkande svenska
väldets oförmåga att försvara landet, blödde
ännu här österut. Sveaborg, det besjungna
och förrådda, vittnade om en nesa, som
Finlands uppblomstrande fosterländska
romantik helst lät Sverige vara ensamt om att bära.
»Ön i havets famn med Ehrensvärds fästen
på» hade likväl ett annat budskap att ge som
det unga Finland anammade som sitt — fullt
upptaget som det var av att skapa sig en egen
nationell livsform. Ordet lydde: »stå här på
egen botten.»
Vi veta alla fortsättningen: »och lita ej
på främmande hjälp.» Finland tänkte ej på
främmande hjälp, ty den tanken hade
inneburit ett aktivare politiskt liv och en
opposi-tionellare medborgaranda än man i allmänhet
hunnit fram till här östanhavs. Naturligtvis
förekom på många håll »Åbosvenskhet»,
d. v. s. drömmen om en återanslutning till
Sverige, men uppenbarligen inte med styrkan
ens av år 1812. — I Sverige var förhållandet
som vi sett rakt motsatt. Schismen mellan de
nationella önskningarna och regeringens
realpolitik skulle snart få svåra återverkningar
på det inrepolitiska planet. Men i själva
verket •— vad hade lidelsen för Polens sak,
frihetsretoriken och lockandet på dotterlandet
bortom havet haft av materiella resurser
bakom sig? Vilken kraft hade man förmått
ingjuta i det svensk-polska samarbetet, som
skulle omgestalta Norden? Min
framställning här tidigare bör ha givit ett svar på
frågan. Samröret — en annan benämning är
knappast på sin plats — hade gått i den
ödes-digraste dilettantismens tecken. Att så gott
som intet därav kunde förflyttas innanför
Finlands gränser, fick detta land — näst en lycklig
stjärna — tacka Karl Johans regering för.
Aftonbladets svarta kant kring
underrättelsen om Warschaus fall blev en sorgsymbol
också för önsketänkandet om det gamla
Norden, vars splittring Polenvännerna velat
ersätta med samverkan. Samarbetet, så hade
man trott, kunde frambesvärja flydda seklers
styrka, gottgöra deras försummade
möjligheter, återställa Gustavers och Karlars tid.
Man hade misstagit sig och samtidigt
missräknat sig på skeendets faktorer. Det var
Karl Johan, det främmande ögat om man så
vill, som sett klarast, de förenade rikena till
båtnad. Hans återstående regeringstid
förbittrades av den konfliktstämning som 1831
års oro i Norden, föremålet för denna uppsats,
skärpt mer än något annat det mäktat. Men
hans politik för »lugnets» upprätthållande
såsom han såg det, förde likväl halvöstaten,
tungan på vågen i mången fråga mellan öst
och väst, mellan tsarriket och England,
mot en period av uppblomstring och stigande
inre kraftflöden.
386
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
