Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk kyrkohistorisk forskning under det senaste årtiondet. Av Hans Cnattingius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ensk kyr ko historisk
forskning tinder det senaste årtiondet
Av Hans Cnattingius
S
V_/ V ENSK kyrkohistorisk forskning har
sedan sekelskiftet skapat tre
publikationsserier, som ge en god föreställning om denna
vetenskaps utveckling och nuvarande läge.
Redan 1900 började professorn i kyrkohistoria
i Uppsala Herman Lundström utge
Kyrkohistorisk Årsskrift, organ för den samma år
på Lundströms initiativ stiftade
Kyrkohistoriska Föreningen, vilken vid starten kunde
ståta med icke mindre än 740 medlemmar.
Vårt land har ägt utmärkta kyrkohistoriker
före Lundström. Det är likväl ingen
överdrift att påstå, att kyrkohistorien som en
modern kritisk vetenskap först med denne
skicklige arkivforskare och lärare på allvar
höll sitt intåg hos oss.
Kyrkohistorisk Årsskrift har nu i nära
ett halvt sekel utgjort det samlande organet
för den svenska kyrkohistorien. Den
redigeras alltfort från Uppsala med vanligen
övervägande upsaliensiska eller uppsvenska
bidrag. Utgivaren sedan 1937 — professor
Gunnar Westin — har lyckligt fullföljt
traditionerna från Lundströms tid och sörjt för en
omväxlande kost av värdefulla
specialundersökningar, aktpublikationer och icke minst
viktigt, en utförlig och auktoritativ
recensionsavdelning.
Vi övergå till den andra publikationsserien,
samlingsverket Svenska kyrkans historia. Det
blev Lundströms lärjungar — Hjalmar
Holmquist, Emanuel Linderholm och K. B.
Westman — som från 191 o ett par årtionden framåt
dominerade den svenska kyrkohistorien.
Sedan efterhand en något yngre generation trätt
in i arbetet, kunde man våga sig på att
realisera en länge närd tanke, utgivandet av ett
samlingsarbete om Svenska kyrkans historia.
Initiativtagare var Holmquist, sedan 1909
professor i kyrkohistoria i Lund. Som
medarbetare samlade Holmquist kring sig den
då verksamma jämnåriga och något yngre
forskargenerationen. Holmquist gick själv i
spetsen och framlade 1933 band III,
omfattande Reformationstidevarvet 1521—1S11, samt
därtill 1938 band IV: 1, Svenska kyrkan under
Gustav II Adolf 1611—1632. Hittills ha
därjämte utkommit Hilding Pleijels Karolinsk
kyrkofromhet, pietism och herrnhutism 1680
—1772 (band V 1935), Yngve Brilioths Den
senare medeltiden 1274—1521 (band II 1941)
och slutligen 1946 Emil Liedgrens Neologien,
romantiken och uppvaknandet 1809—1823
(band VI:2). Vad som återstår är således
missionstiden och äldre medeltiden, tiden
1633—1680, det gustavianska skedet samt
tiden efter 1823. Även om det dröjer, innan
detta verk når sin fullbordan, har den svenska
kyrkohistorien med sina fåtaliga personliga
krafter här gjort en beundransvärd prestation
och tillfört vår historiska litteratur ett nytt
stort standardarbete. Självfallet blir dylika
monografier i första hand en
sammanfattning av specialforskningen. Det länder likväl
författarna till heder, att de nedlagt mycken
möda på att vinna också nya resultat. Brilioth
har sålunda bl. a. givit ett i viss mån nytt
och mera tilltalande Birgittaporträtt, där det
hårda, nästan frånstötande från främst
Schücks teckning fått träda tillbaka och
personligare och mjukare sidor frammanats.
Holmquists glänsande
karakteriseringsförmåga har resulterat i redan nästan klassiska
porträtt av reformatorerna. Con amore har
denne oförliknelige berättare tecknat Gustav
Adolfs tid och då i synnerhet de stora
biskoparnas sjudande verksamhet i sina stift samt
deras litterära produktion, där han fått
tillfälle att demonstrera sin förtrogenhet med
det överväldigande materialet. I Pleijels del
står skildringen av pietism och herrnhutism i
förgrunden, gjord med den verklige kännarens
akribi och kompletterad med senare
publicerade specialundersökningar. Sällsynt
värdefullt har det varit, att skedet 1809—1823,
där neologi, ortodoxi, romantik och
nyhuma-nism ofta nästan omärkligt går över i varandra
funnit en historieskrivare med Liedgrens
objektivitet och utpräglade sinne för nyanser,
därtill en hymnolog och estet av rang. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
