Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk kyrkohistorisk forskning under det senaste årtiondet. Av Hans Cnattingius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans Cnattingius
tidigare schemat — andlig förflackning contra
kyrkligt nyvaknande — framträder hos
Liedgren mycket modifierat.
Sedan Holmquist fått Pleijel till
efterträdare på lärostolen i Lund, startade den senare
1940 en tredje kyrkohistorisk
publikationsserie, Samlingar och studier till Svenska
kyrkans historia. Denna serie med sina utkomna
13 volymer är ett vittnesbörd om den
påfallande kyrkohistoriska livaktighet, som under
1940-talet utvecklats i Lund under ledning
och inspiration av Pleijel och professorn i
praktisk teologi därstädes sedan 1941, Sven
Kjöllerström.
Efter denna allmänna inledning skall vi
söka tränga de sista 10—12 årens svenska
kyrkohistoriska forskning något närmare in
på livet. Det kan då givetvis icke bli fråga om
något annat än en högst summarisk översikt
över vissa problem och tendenser, som kan
sägas ha stått i förgrunden under sagda skede.
Det faller genast i ögonen, att medan en
äldre forskargeneration — Linderholm, Nils
Jacobsson, Ernst Newman, Pleijel, Westin —
företrädesvis ägnade sig åt utforskandet av
de folkliga fromhetsrörelserna i vårt land
under 1700—1800-talen, har en yngre
uppsättning forskare både i Uppsala och Lund
med liv och lust kastat sig över den äldre
svenska lutherdomen och den ordinära
kyrko-fromheten. Av de tretton numren i den
lundensiska Samlingar och studier är det sålunda
blott två, som icke ägnats åt problem från
gammallutherdomens tid i Sverige, och
åtskilliga avhandlingar med ämnen från detta
skede är under arbete vid båda fakulteterna.
Även om denna inriktning kan anses ensidig,
så har den varit högst motiverad med hänsyn
till forskningsläget och till uppenbar nytta
även för angränsande humanistiska
discipliner.
Ett för den nyaste kyrkohistoriska
forskningen utmärkande drag är dess intresse för
idé- och lärdomshistoria. Det kan visserligen
sägas, att den kristna idéhistorien hos oss
mera faller inom den systematiska teologins
än inom kyrkohistoriens domäner. Den
förstnämnda ägnar emellertid av lättförklarliga
skäl sitt historiska intresse i första hand åt
Luther och andra internationella uppgifter.
Om under senare tid åtskilliga systematiker
likväl stimulerats till värdefulla insatser på
den svenska teologiska idéhistoriens mark,
väntar dock här en sådan mångfald viktiga
problem på sin lösning, att det är synnerligen
behjärtansvärt, att även kyrkohistorikerna
•—■ såsom allmänt sker utomlands — ger sig i
kast med uppgifter av denna art. Gränserna
är för övrigt flytande.
Ju mer forskningen engagerat sig i att
insätta svensk teologi, kyrkorätt och kyrkoliv
i större sammanhang, desto klarare
framträder beroendet av utländska, enkannerligen
tysk-lutherska auktoriteter och förhållanden.
Den lärdomshistoriska inriktningen har bl. a.
gett oss ett långt mera tillfredsställande grepp
än tidigare om de teologiska
meningsbrytningarna i Sverige under 1500-talets senare
hälft. Sven Kjöllerström klargjorde i sin
avhandling Striden kring kalvinismen i Sverige
under Erik XIV (1935) den teologiska
partiställningen hos oss på 1560-talet och visade,
att en hårdare luthersk konfessionalism redan
då trängt in i landet, representerad av
lärjungar till David Chytraeus i Rostock.
Författaren till denna översikt kunde sedan visa,
att det var Chytraeus’ lärjungar, som
åstadkom allt motståndet mot liturgin och
slutligen i förbund med hertig Karl hemförde
segern vid Uppsala möte 1593, där man under
förhandlingarna -— tvärtemot vad man i nära
50 års tid menat — förråder sitt beroende av
konkordieformelns formuleringar (Nicolaus
Botniensis’teser om Skriften 1584 och Uppsala
mötes beslut, KÅ 1937). Profanhistorikern
Ragnar Ohlsson har i sin stora och
grundläggande biografi över Abraham Angermannus
(1946) också kommit m på ett fängslande
idéhistoriskt tema, frågan om Angermannus’
lojalitet mot Johan III och Sigismund och
dettas samband med den lutherska läran om
trohet mot överheten.
Den senaste forskningen har starkt
understrukit Melanchtons dominerande betydelse
för undervisningen och det allmänna
tänkesättet i Sverige alltifrån 1500-talets mitt. Det
var på Melanchtons lara om kyrkoregementet,
som prästerskapet föll tillbaka i
kyrkoordningar och meningsutbyten med konungarna,
såsom Kjöllerström utvecklar i
Kyrkolagsproblemet i Sverige 1571—1682 (1944). Det
var melanchtonska tankar, som gick igen i
Erik XIV:s stadgar och brev av skiftande
slag, såsom Gunnar Anneli visar i sin
avhandling Erik XIV:s etiska föreställningar
och deras inflytande på hans politik (1945).
Melanchtons betydelse för
skolundervisningen i Sverige har förträffligt skildrats av
Ragnar Askmark i den lärda och instruktiva
avhandlingen Svensk prästutbildning fram
396
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
