Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Stildrag i Harry Martinsons "Natur". (I psykologisk belysning.) Av Walter Dickson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stildrag i Harry Martinsons "N at ur"
långt våldsammare överhettning. Swifts
ironi mot de grymma makthavarna, hans
överdimensionerade inlevelse i deras
känslokyla när han ger dem råd och anvisningar
om hur barn lämpligen kan stekas och
anrättas till smaklig förtäring, har en
subjektiv koppling med en sjuklig tendens i
diktarens eget psyke, dragningen till det
perverterade. Men detta subjektiva drag
objektiverar han, förvandlar det till ett originellt
instrument för sin skapande känsla och sitt
förnuft i kampen för sanning och rätt i den
värld där han blivit ställd. Detta är dikt!
Energiförvandling. Man kan räkna med att
hela den swiftska förvandlings- och
proportionsleken har en laddningsstation i
hans sjuka nervsystem. Det är något av
samma dragning till de kulinariska
fantasierna och förvandlingskonsterna i sig
själva som man tycker sig förmärka hos
Harry Martinson i hans »Natur». Vi står
visserligen hos Martinson på ett friskare
plan, det är inte fråga om någon så intensiv
pervertering som hos Swift, men
släkttycket finns där. Bilderna i denna
proportions- och förvandlingskonst läggs inte
upp på det gängse bildskapande sättet,
bildspråksmekanismens kamera finns inte
mellan konstnären och hans verk, utan
bilden intensifieras till syn med något av
hallucinationens självlysande kraft.
Diktaren går in i bilden och lever den. Ibland
finns det avvägda och jämförande
kamera-klicket där i ett »liksom», »som» eller
»såsom» (»lik en medalj på en näsa»), men
den dominerande fantasibilden är av typen:
»Dalgången doftar av brödbak; det bakas
på bergen!» Det är med andra ord inte bara
så att naturen i dessa dikter lånar ut sig
till betraktelser över en förfalskad
naturromantik, till en fantasilek med
ironisk-allegorisk innebörd. Den gör det, det är
sant —- men dessa dikter låter sig också
läsas inåt sig själva som sinnliga pejlingar,
som inlevelser ända till gränsen för
feber-yrsel i naturens innersta väsende. Diktaren
följer sagans dolske munk där han rider »i
klövspårets vatten» till »gifternas påve»
och han vill känna den naturverklighet
som är bortanom vår naturromantiska
yt-målning på det okända underlaget. I
»Natur» ger sig Harry Martinson på en som det
synes övermäktig uppgift: han försöker
identifiera sig med naturen och öppna den
inifrån. De martinsonska
ordsammansättningarna och nybildningarna (»ljugtakets
pös», »godhetsblänka», »bekloat beck»,
»in-svinna», »månljuset silverlöskar», »klyftans
skratthus», »muande nöt», »dödskliande»)
är som ett språk på andra sidan det
mänskliga, ett slags trollsnack inifrån grotta och
granrisdunkel. Detta språk ligger inte på
det medvetna metaforplanet, framstår inte
i första hand som fyndigt associationsarbete
på naturgrund, vilket ger skönhetsglädje i
vanlig mening åt läsaren, det verkar i
stället i det omedvetna, griper och tvingar
läsaren in i en sorts hypnos och tycks också ha
lösgjorts ur ett hallucinatoriskt
suggestionsdunkel. Inlevelsen i organisk natur på
vildstadiet för diktaren in under noshörningens
tjocka pansarhud till en så fullständig
identifikation som det nu är möjligt för en
människa. Han söker och finner en formel för
bestialisk natur i detta levande lokomotiv,
som »rusade mot alla som kom» och som
»tog dem på pannhjälmen — och deras
skrik stack som spjut i mina öron — tog
dem på min näsrots grova dödskliande
yxa / klöv dem med min vassa klippas
tunga hugg / ■— fylld av skräck för dem! /
Vid Ptjom Banna! / Vid Djam Bvabamu! /
Vid Njamkan ganza!» / Skräcken i
»Noshörningen» och giftet i »I skogen om hösten»
är som kemiska naturformler som Harry
Martinson kommit fram till när han
hypnotiserar sig bort från vår mänskliga
suggestionskrets och ger sig naturen själv i
våld. »Djam Bvabamu, Ptjom Banna,
Njamkan ganza» rytmiserar inte någon sorts
exotisk romantik, dessa främmande
ortsnamn verkar hypnotiskt som trolltrummor
409
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
