- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiosjätte årgången. 1947 /
426

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Boströms betydelse i svenskt kulturliv. Av Torgny T:son Segerstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Torgny T: s o n Segerstedt

När Dons ingav sin berättelse hade Boström
varit död i åtta år och det var elva år sedan
han hade varit aktiv akademisk lärare. Dons
har sålunda själv inte hört honom i katedern,
men han har dock haft tillgång till en ganska
färsk muntlig tradition, när han skall försöka
ge en förklaring till Boströms stora makt
över sinnena. Dons fastslår att hans inflytande
inte kan bero på hans skrifter, därtill äro de
allt för fåtaliga, allt för aforistiska och
ofullbordade, allt för kompendieartade. Den norske
iakttagaren menar, att inte heller hans
polemiska skrifter kunna vara ägnade att väcka
sympati hos den opartiske läsaren, »da disse
Skrifter på grund av Boströms ilske
Temperament og nervöse Pirrelighed ere alt Andet
end tiltalande for den upartiske Læser og
til og med lide af adskillig Svaghed i
Bevis-föreisen» (s. 6). Han hade, enligt vad Dons
och många andra berättar, sällan utarbetat
sina föreläsningar. Han begagnade inte det
skrivna ordet som medium, säger Rudolf
Hjärne i Från det förflutna och det
närvarande. Dons menar, att Boströms stora makt
över sina lärjungars sinne bottnade i hans
helstöpta personlighet och i hans naiva tro
på sin filosofiska Messianitet, som kom honom
att helt och hållet leva för det han ansåg rätt
och sant.

Det är samma karakteristik, som Pontus
Wikner ger i sin minnesruna i Svensk
Litteraturtidskrift 1866. Han talar även om det
helgjutna i Boströms person och slutar med
följande ord: »Och för att i ett enda drag
återgifva det intryck, Boströms personlighet
nödvändigt måste göra på hvar och en som
hade lyckan att stå honom nära: Man måste
i honom vörda en man, älska ett barn.» Ordet
naiv återkommer påfallande ofta i
karakteristiken av Boström. Carl David af Wirsén
använder uttrycket i sin dikt vid Boströms
grav och i sin dikt vid hundraårsdagen av
hans födelse och Nyblaeus talar om mästarens
barnsliga naivitet och flärdlöshet.

Fyrtio år efter Boströms död kunde den
då 82-årige C. Y. Sahlin om sin lärare och
föregångare intyga:

»Det inflytande, som Boström övade på den
studerande ungdomen vid Uppsala universitet var både
godt och stort. Det sträckte sig inte bara till dem,
som hörde hans föreläsningar, utan det spred sig inom
vida kretsar genom meddelanden, som gåfvos i
samlivet studenter emellan, i hvilket såsom vanligt äfven
yngre akademiska lärare deltogo .. . Det personliga
minnet af Boström är helt visst outplånligt hos alla,
som kommit i någon närmare beröring med honom . . .
Han var en den fasta öfvertygelsens man, och han

hade utbildat sin öfvertygelse i flera riktningar. I
det väsentliga var den dock filosofisk. Han lefde i sin
filosofi och han tröttnade aldrig, då det var tillfälle
för honom att meddela sina tankar i filosofiska
frågor.

Boströms vardagsliv var av allt att döma
inte särdeles sensationellt. I en artikel i
Svenskt biografiskt lexicon av 1859 skriven
av Boström själv heter det:

Detta är hvad vi ansett oss böra berätta om B., då
han ännu lefver och verkar i sin befattning; och vi
kunne så mycket heldre dertill inskränka oss, som
han sjelf icke lägger någon särdeles vigt på tänkares
så kallade biographier. Han anser deras tankar, om
de verkligen haft sådana, vara det, som egentligen
utgör deras lefnad och det enda, som skäligen bör
öfverlemnas åt efterverlden, i händelse ett sådant
efterlemnande är möjligt. i annat fall må, hvad de
tänkt, stanna inom kretsen af deras lärjungar och
genom dem göras fruktbärande för framtiden.

Vad Boström anser sig böra berätta om
sig själv är förutom sitt födelsedatum några
notiser från sin akademiska karriär. Det enda
märkliga är väl, att han åren 1833’—37 var
arvfurstarnas lärare och om vi få tro S. A.
Fries vittnesbörd (i Boströmsförbundets
skrifter, 34) övade han ett icke ringa
inflytande på Oscar II. 1842 blev han professor i
praktisk filosofi, 1863 pensionerades han
och 1866 dog han. Trots sin misstro mot
tänkares biografier anser sig han dock böra
tillägga två ting: han talar om sin fattigdom
och sin vacklande hälsa. Fattigdom och
sjukdom tycks ha följt honom genom hela livet
och han återkommer till det ämnet även i
sin avskedsföreläsning, när han vänder sig
till sina lärjungar och uttalar förhoppningen
att de skola fullfölja det som han endast
lyckats antyda.

Den svaghet och slapphet han där talar om
har dock inte hindrat honom från att fullgöra
sin uppgift som ledamot av fakultet och
konsistorium. De 150 sidorna i hans samlade
skrifter som bära titeln Ur Upsala universitets
protokoller bära vittnesbörd därom. Dessa
protokollsutdrag ge väl inga märkliga bevis
för Boströms betydelse och inflytande, utan
snarare en bild av det akademiska livets
enahanda. Det är yttranden till protokollet
och reservationer inför förment okloka och
ödesdigra beslut. Av ett visst principiellt
intresse är hans reservation den 22 mars
1847, en reservation som alltså kan fira
100-årsjubileum:

Jag reserverar mig emot hvarje påyrkande af nya
Professioner inom Philosophiska Faculteten — för
det närvarande och sålänge ett större behof av sådana

426

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:11:13 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1947/0472.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free