Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Boströms betydelse i svenskt kulturliv. Av Torgny T:son Segerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torgny T: s o n Segerstedt
laga kan man se en återglans av
Boströmia-nismens starka ställning i det Uppsala han
kände.
Att dåtidens radikala uppfattade
Boströmia-nismen som en huvudfiende framgår bl. a.
av Anton Nyströms upprepade anfall mot
den. Tyvärr är det här inte möjligt att
undersöka Nyströms egen utveckling och hans
tidigare relationer till Boströmianismen. I ett
föredrag den 12 maj 1887 riktade han mot
Uppsala-filosofien bl. a. dessa invändningar:
Boströmianismen utger sig för att vara en
vetenskap om det absoluta men någon sådan
vetenskap är icke möjlig. Boströmianismen är
metafysik men ingen vetenskap.
Uppsalafilosofien kommer att gå under på grund av sin strid
mot naturvetenskapen, och vidare:
Boströmianismen är oförenlig med vår tids
demokratiska strävanden. Tidigare samma år hade
Anton Nyström varit i Uppsala och även
där hållit ett föredrag mot boströmianismen
vilket hade givit upphov till ett särskilt
diskussionsmöte mellan honom och
filosofidocenten Frans von Schéele. Bakgrunden
till Anton Nyströms polemik var hans
Com-teska positivism, som för honom var en ren
frälsningslära. Hans missionerande för
positivismen hade 6 år tidigare (1881) haft till
följd att Stockholms arbetareinstitut gått
miste om ett anslag från Stockholms stad på
5 000 kronor om året. Beredningsutskottet
hade tillstyrkt, men presidenten Hans
Forssell uppträdde i debatten med ett inlägg,
som av pressen betecknades såsom glänsande.
Det är till sitt innehåll huvudsakligen
polemiskt mot positivismen, vars
samhällsom-störtande läror han söker bevisa med massor
av citat, delvis hämtade från Nyströms egna
skrifter. Forssells egna filosofiska
utgångspunkter kommer mindre tydligt fram, men
det torde knappast råda något tvivel om att
han själv räknade sig som boströmian och
tydligen har boströmianer sådana som Edfelt och
Keijser även ansett det. Keijser försöker t. ex.
i sin edition av Boströms religionsfilosofiska
föreläsningar påvisa, att Forssell i sin
historieskrivning tagit djupa intryck av Boström.
Redan 1875 publicerade Forssell i Svensk
tidskrift en starkt polemisk recension av Dons
förut omtalade skrift.
I fråga om statsläran gör han följande
betydelsefulla uttalande. Han finner att
Dons gör lättköpta anmärkningar mot
»systemets längst utskjutna och med dess
kärna minst sammanhängande stycken, som
t. ex. statsläran.» Med detta yttrande vill
Forssell förmodligen värja sig för misstanken
att i representationsfrågan stå lojal med
Boström och i en riksdagsdebatt 1891 får
han även tillfälle att i en replik till Curry
Treffenberg mot denne rikta förebråelsen
att han alltjämt rör sig i stämningar från
Riddarhusdebatten. På den punkten var
Forssell inte rättrogen Boströmian, men det
var ju heller inte Boströms lärjunge och
efterträdare C. Y. Sahlin. I andra
sammanhang kommer emellertid hans boströmianska
grundsyn fram som t. ex. i en uppsats i Svensk
Tidskrift 1870, kallad Individualism och
självstyrelse i vilken han anmäler Axel Nyblaeus
skrift Politisk frihet och själfstyrelse.
Han säger där:
Individernas fria vilja att samverka och begränsa
sig mot hvarandra kan icke vara grund till samhället,
utan samhället är grunden till individernas
förhållande till hvarandra och till deras gemensamma
utveckling. Samhället är ett likaså fritt och
självständigt väsen som individerna, det har sin rätt såväl som
individen och i första rummet rätt att uppehålla sin
egen tillvaro, det har sin egen pligt eller uppgift så väl
som individen, och denna uppgift är att bestämma
förhållandet mellan individerna. I högsta och
egentligaste mening gäller detta om det högsta samhället
vi i vår verld känna till, eller staten, vilken därför
måste betraktas som rätten själv eller alla
rättigheters källa och som tillika måste ordna den för
individerna nödiga samverkan. (Studier och Kritiker, I,
s. 172.)
Det intressanta är alltså, att Forssell inte
endast uppfattar staten som organism, utan
även som en självständig personlighet. Det
gör även att han tager avstånd från liberala
tänkare som John St. Mill och andra
»individualistiska demokrater». Forssell uppfattar
kommunen som ett privat samhälle i Boströms
bemärkelse och han är därvid särskilt
angelägen att betona att det skall vara
medborgarna själva och inte avlönade tjänstemän,
som skola deltaga i den kommunala
självstyrelsen. Denna hans tes får man se mot
bakgrunden av Boströms uppfattning om
ämbetsmännen som det publika samhällets
organer.
Det är inte min avsikt att närmare
analysera Hans Forssells intressanta
författarskap, men så vitt jag kan förstå måste man
i ett flertal av hans ställningstaganden till
dåtidens politiska frågor se uttryck för den
boströmska rättsstatstanken och den starka
gränsen mellan publika och privata samhällen.
Detta t. ex. i hans motstånd mot S. A. Hedins
motion om olycksfallsförsäkring, ett mot-
430
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
