Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Boströms betydelse i svenskt kulturliv. Av Torgny T:son Segerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Boströms betydelse i svenskt kulturliv
något sätt närmare bestämma denna
personliga grund». Å andra sidan betonar han att
»ett organiskt samband förenar människor
såsom samhällsmedlemmar med hvarandra
och med det samhälle hvilkets organer de
äro». (Några tankar om människan och
samhället, 1887.)
Stånden och korporationerna erkännas jemte
kommunen ock i allmenhet ss. samhällen utom för så vidt
en särskild politisk riktning gör sig gällande, ss.
förhållande i Sverige var vid representationsförändringen,
vid hvilken en hetsig agitation bedrefs. Att under
sådana omständigheter omdömet ej kan vara mycket
värdt är tydligt, ty så snart man inlåter sig på
agitation, lemnar man frågan om hvad som är rätt o. orätt
för att se på vinnandet af medel f. sina afsigters
realiserande. Faktiskt ha ock, sedan stånden i Sverige
förklarats döda, ståndsintressena gjort sig gällande
på det mest i ögonfallande sätt genom
landtbruks-och hushållningssällskapen, expositioner, arbetarnas
sammanslutning o. s. v.
Genom detta resonemang lyckas Sahlin
sålunda göra det industrialiserade samhällets
utveckling till en triumf för den boströmianska
åsikten. Det intressanta är sålunda att
samhällets nya organisationer göras till legitima
arvtagare till stånden och därigenom inträda i
deras rättigheter såsom förnuftiga personer
utrustade med rättigheter och skyldigheter.
De undgå därigenom att dela bolagets trista
öde, som av Ribbing formulerades sålunda
vid 1867 års riksdag: »Personer kunna ega
rettigheter, saker kunna det aldrig. Detta
sistnämnda och dermed ock att bolag, som ej
äro personer, icke kunna ega och utöfva
rettigheter, är så klart, att hvad man kallat
bolags-rettigheter i verkligheten endast utgör
bolagsmedlemmarnas sammanlagda rettigheter.» Nu
är det emellertid att märka att när Sahlin
här talar om korporationer så tänker han
sig enheten av arbetare och arbetsgivare,
hans korporativa uppfattning motsvarar
alltså vad som varit modernt i nutidens Europa.
Vad Sahlin åsyftat har varit en harmoni
mellan de krafter som representera likartade
intressen och krav. De egentliga
fackföreningarna som klassföreteelser, som
horisontella samhällsbildningar vinna ingalunda hans
gillande. Han talar ogillande om
motsättningen mellan arbetare och arbetsgivare och
tillägger: »som ett annat botemedel har man
åberopat den fria associationen. Men tydligt
är att denna endast är ett användande af
kontraktets form som visserligen ger större
sammanslutning åt arbetarnes intressen och ger
dem större makt att göra detta gällande,
men utan garanti för motsatsernas mildring.
Tvärtom ha dessa associationer begagnat sig
af medel, hvilka endast skärpt motsatserna
och t. o. m. genom tvång bundit personer
vid sig, hvilka ej velat ansluta sig till denna
rörelse» (s. 373). Med den sistnämnda
meningen anknyter Sahlin till ett problem, som
under rubriken tredfe mans rätt sedan blivit
livligt ventilerat i den offentliga svenska
debatten, bl. a. vid 1892 års riksdag. Såvitt
jag kan förstå spelade de Sahlinska
korporativa synpunkterna inte någon roll vid denna
diskussion. Tanken på ett i visst mån
korporativt uppbyggt representationssystem
dyker sedan upp i Efraim Liljeqvists
installationsföreläsning och har genom Liljeqvist
kommit att anknyta till den moderna
diskussionen — utan att dock på något
nämnvärt sätt påverka den.
Kan man sålunda inte peka på något direkt
resultat av Sahlins inställning till dessa frågor,
så kan man dock ha skäl förmoda att den
betydligt mera positiva hållning hans
föreläsningar visa, spelat en roll vid
omvärderingen av arbetarrörelsens organisationer.
I och för sig behöva de, från boströmianismens
synpunkt, inte längre innebära något ont,
om de blott kunde anpassas till ett förnuftigt
ändamål.
En fråga, som i detta sammanhang
tilldrager sig intresse är, om den boströmska
uppfattningen om bolagen och
associationerna betytt något vid avgörandet av dessa
sammanslutningars ställning som juridiska
personer med rätt att ikläda sig förpliktelser,
förvärva rättigheter och kära och svara inför
domstol. Gunnar Heckscher har i sin bok
Staten och organisationerna ^946) visat att
praxis länge var rätt vacklande, men de
olika prejudikaten från Högsta Domstolen
visar inte några specifikt Boströmianska
tankar i motiveringen. Att märka är
dessutom att E. V. Nordling i sina Föreläsningar
i Svensk Civilrätt 77—79 redan passerat den
bestämning av rättssubjekt som Boström
gör i sin Civilrätt: »Rätt-subjekt i allmänhet
är varje (physisk eller moralisk person), hvarje
sinnligt-förnuftigt väsende; ty personlighet
är all rättighets yttersta grund» (§ 14). I
Tidskrift for Retsvidenskap 1888 ger
Hjalmar Hammarsköld följande karakteristik av
Nordling, nämligen att han »med betonande
af sin sjelfständighet gent emot det
Boströmska systemet, hvarifrån dock äfven han
utgått, lägger en bred filosofisk grundval»
(s. 158).
28—Ord och Bild, 56:e årg.
433
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
