Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Monet och hans måleri. Minnen och intryck. Av Prins Eugen. Upptecknade och kommenterade av Oscar Reutersvärd - Kommentar av Oscar Reutersvärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oscar Reutersvar å
hans erbjudande blivit avvisat. Men
samtidigt gjorde jag en påstötning hos min
fader, som lyckades någorlunda överskyla
skammen genom att införliva Rodins skulptur
med den kungliga samlingen på Stockholms
slott.»
Också prins Eugens berättelse om besöket
i Giverny och hans ställningstagande till
Monets ålderdomskonst kan ge anledning till
några reflexioner. Tilldragelsen i fråga ägde
rum på hösten r 908. Blott något mer än ett
halvår senare, på den franska nationaldagen
1909, avsändes följande brev till Monet av en
berömd man, som i likhet med prins Eugen
upplevt ett besök i Théodor van Goghs
konstgalleri 1888 som en uppenbarelse:
En konst som Eder är ett lands och en epoks ära.
När jag känner leda för medelmåttigheten hos dagens
litteratur och musik behöver jag blott vända blicken
till måleriet där verk som Edra »Näckrosor» blomstra
för att förlika mig med vår tid och känna den
likvärdig med de största konstepoker, som någonsin
varit.
Min beundran är inte av igår. Den leder sitt
ursprung tillbaka till det skede för mer än tjugo år
sedan då jag ånnu gick på lyceet och för första
gången fick se en utställning av Edra verk (de s. k.
»Rochers battus par la mer»). Jag är lycklig över
att i dag få tillfälle att betyga Eder detta.
Med uppriktig högaktning
Eder
Romain Rolland
Medan samtiden i likhet med Rolland
utbrast i lovord inför näckrosmåleriet blev
prins Eugen stående stum och kall. Åter
visade han prov på en säker, personlig
uppfattning, opåverkad av florerande meningar —
och dessutom prov på obetingad uppriktighet.
Tjugo år tidigare hade han, utan att fästa
avseende vid sitt sällskaps föraktfulla attityd,
låtit sig hänföras av Monets »nyhetsmakeri».
Denna gång hade han vallfärdat till den
ryktbare mästaren, förberedd av Paul
Durand-Ruel på att få se »intressanta ting». Men när
han i ateljén fick se de dukar som Monet
hade under arbete kunde han inte förmå sig
att acceptera dem. Av framställningen att
döma teg han till dess han åter kom ut i
trädgården med Monet. Och där talade han
om något annat, om blommorna och
parkanläggningen.
Det flytande mönstret i näckrosmåleriet
verkade monotont och desorienterande på
prins Eugen. Men för Monet erbjöd detta
enkla formschema en ytterlig koncentration
på det han ansåg väsentligt. Han drev
emellertid sina artistiska variationer inte blott
ad infinitum utan också in absurdum. Vid
ifrågavarande tid var han på väg att själv
bli fångad av detta mysteriösa valörmåleri,
som han så länge gjort sitt yttersta att
bemäktiga sig. Hans konstnärliga ingivelser
hotade med andra ord att bli
tvångsföreställningar. Vad som är anmärkningsvärt är
att Monet var medveten härom och likväl
kämpade för dessa sina ingivelser. Men han
led samtidigt under dem, förnam sin
tilltagande oförmåga att ge uttryck för dem,
liksom också att bli dem kvitt. En kort tid
fore prins Eugens besök hade han skrivit till
sin vän på ålderdomen, skriftställaren Gustave
Geffroy, och anförtrott honom sin misstro
beträffande sitt arbete:
Giverny den 11 augusti 1908.
. . . Du skall veta att jag är uppslukad av mitt
arbete. Mina vatten- och reflexlandskap börja
formligen anfäkta mig. Men de överstiga mina krafter,
en gamlings krafter. Vad jag vill är likväl att lyckas
återge det jag känner. Jag har förstört saker och
börjat om på nytt och jag hoppas att något skall
komma ur så mycket ansträngningar.
Prins Eugen förringar med all sannolikhet
vidden av det samförstånd som uppstod
mellan Monet och honom i trädgården i
Giverny. Monet fann i herren till
Waldemarsudde en hortikulturellt medintresserad
besökare, även denne ägare till ett
konstnärshem i en blommande friluftsateljé. Men han
fann därutöver i honom en målarkollega, som
förstod att bedöma hans aktuella belägenhet.
I den egendomliga situation, som uppstod
framför näckrosmålningarna, kände Monet
sålunda utan tvivel att den svenske
konstnären anade djupet av hans svårigheter men
var alltför finkänslig för att vilja säga sin
mening och alltför uppriktig för att vilja
uttala ett låtsat gillande. Man kan därför
vara berättigad att förmoda att prins Eugens
tystnad gick Monet mer direkt till hjärtat
än den kör av reservationslöst bifall, som
eljest strömmade mot honom.
458
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
