Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Avsked från Valéry. Av E. N. Tigerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Avsked från V a l é r y
triumf ocli han gjorde sig inga illusioner
om uppriktigheten i de mondäna applåder
han inhöstade. Han hade inte sökt dem, men
han flydde dem inte heller. Han trivdes i
salongerna bland celebriteter och
världsdamer, och han njöt uppriktigt, men
ingalunda naivt av att vara societetslejon. Den
filosofiske eremiten, författaren för de
utvalde, diktaren som tigit i tjugo år trädde
ut i vimlet på fåfängans marknad och
gjorde sig hastigt hemmastadd. Stundom
kunde han sucka över de förpliktelser han
åtagit sig, men han sökte aldrig på allvar
undfly dem. Det var som om han menat,
att när han en gång varit dåraktig nog att
återvända till poesien, så fick han bära
konsekvenserna.
Det var som bekant André Gide som
spelade frestarens roll när han före första
världskriget föreslog Valéry att utge en
samling av sina dikter och därmed
återuppväckte dennes intresse för poesien.
Ur Valérys synpunkt var det som då
skedde ett syndafall. Tillfrågad om
orsaken till sitt författarskap svarade han
en gång: »J’écris par faiblesse.» »Jag skriver
av oförmåga att låta bli», kunde man
lämpligen översätta det. Onekligen en
överraskande bekännelse av en
nationalskald och poeta laureatus.
Men det är en bekännelse som springer
fram ur Valérys innersta. Vad han sedan
sin ungdom eftersträvade var tankens
oberoende och frihet, dess herravälde över
sig själv och alla sina resurser. Valéry är
på denna punkt cartesian; för honom som
för Descartes är det tanken, medvetandet
som utgör människans väsen, hennes jag.
Intellektet är — som han med
karakteristisk självironi säger — hans »idol». Och
människan är i Valérys ögon människa, blott
försåvitt hon låter sig styras av förnuftet,
av medvetandet — rättare sagt: restlöst
identifierar sig med det.
Det är inte lätt. Det är i själva verket
så gott som omöjligt. Jaget, förnuftet har
en mäktig, en overvinnelig motståndare i
vad Valéry kallar »le Hasard», slumpen,
det oberäkneliga, det irrationella, det
omedvetna — utom men även inom oss.
Människan kan inte helt besegra dess
motstånd, ja, hon kan inte reda sig utan
det. Men hon kan och bör sträva efter att
reducera dess betydelse till ett minimum.
Först så kan hon bli herre i sitt eget hus,
för att sedan bli herre över världen.
Från denna ståndpunkt måste Valéry
betrakta litteraturen i allmänhet och poesien
i synnerhet med största misstro, ty poesien
förutsätter och åberopar sig på inspiration
och ingivelse, d. v. s. på någonting som
kommer utifrån och undandrar sig
medvetandets beräkning och kontroll och
därigenom hotar dess självständighet. Det
är denna romantiska, i Valérys ungdom
förhärskande syn på diktningen som
väcker Valérys ovilja och gör honom benägen
att räkna också poesien till de »vaga och
orena ting» dit han mer eller mindre för
hela kulturen. Att på sådana villkor vara
poet, det är att vara bedragen och
bedragare på samma gång, det är att vara
beroende av en blind makt, vars ingivelser
man utger för sina egna snilleblixtar. Det
är en komedi ovärdig en tänkande varelse.
Konsekvensen härav kan inte bli mer än
en: avsked från poesien, tystnad,
ofruktbarhet. Det är den konsekvens den unge
Valéry drog och som han i decennier höll
fast vid. Om han slutligen blev sin dyrt
vunna insikt otrogen, berodde det inte
bara på »svaghet», utan också på att han
skönjde en utväg att förena det oförenliga:
jaget och slumpen, förnuftet och ingivelsen.
Dikten blir för honom inte längre en frukt
av blind inspiration, utan ett resultat av
medveten konstruktion. Poe, Baudelaire
och Mallarmé visa vägen till målet: att
förvandla dikten till en medveten viljeyttring,
till jagets triumf över slumpens motstånd.
Inspirationen ger bara råmaterial, som
diktaren omformar till ett medvetet och
463
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>