Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Avsked från Valéry. Av E. N. Tigerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. N. Tigerstedt
beräknat konstverk genom att skänka
den en av honom själv skapad form.
Liksom bildhuggaren förverkligar sina infall
i den hårda marmorn och därmed ger dem
en varaktighet och fasthet som de i och för
sig inte äga, så ingjuter diktaren sina
ingivelser i de hårda och trånga former seklens
tradition gett honom i arv och skapar på
detta sätt något som inte längre hör
slumpen till, utan är ett alster av hans fria
vilja, hans godtycke.
Det är därför skeptikern och
förnufts-dyrkaren Valéry restlöst accepterar även
de mest orimliga och meningslösa av den
franskklassiska poetikens bestämmelser.
Dessa »regler» äro visserligen inte — som
Boileau och hans samtida trodde —
grundade på förnuftet och naturen. De äro
fullkomligt godtyckliga — men just därför
ett uttryck för människoandens frihet, för
dess oberoende av slumpen. De äro
spelregler, som man kan följa eller förkasta,
men inte kritisera eller diskutera. Och ju
svårare och godtyckligare reglerna äro,
desto mera krävande och spännande blir
spelet, desto mera blir utgången beroende
av förutseende och skicklighet.
Balansgången på den klassiska versens spända lina
är ett konststycke som kräver ett absolut
herravälde över sig själv av diktaren.
Först i konstens godtyckliga och
självvalda tvång blir människan verkligt fri.
Valéry lämnar inte mycket rum för
inspirationen. Helst skulle han alldeles
utestänga den. Det går emellertid inte,
medger han ovilligt. Lämnat åt sig självt är
det rena förnuftet tomt, sterilt,
»Icke-varats renhet». Jag = jag — det är en
sanning som inte bär några frukter. Jaget
kan alltså inte undvara slumpen. Och
emedan detta är fallet, kan Valéry inte bli
kvitt sin misstro mot poesien; den synes
honom alltjämt hota hans oberoende.
Men även ur en annan synpunkt avslöjar
sig poesien som ett ganska tvivelaktigt
företag. Valérys mästare ha inte bara lärt
honom att dikten bör vara en frukt av
medveten beräkning, de ha också lärt honom att
diktens syfte inte är att lära eller att leda,
utan att tjusa. Diktarens uppgift blir att
skänka läsaren njutning, förtjusning,
hänryckning, förtrollning. Och dikten blir
därför inte ett meddelande av det ena eller
andra innehållet, utan en magi, en
trollsång, carmen, »charme». Men detta
innebär ett nytt dilemma för diktaren: han skall
medvetet och avsiktligt, rent rationellt
åstadkomma ett icke-rationellt, emotionellt
själstillstånd hos andra. Diktarens förnuft
skall bedöva läsarens.
För att kunna göra det måste poesien
renas från alla rationella, opartiska
beståndsdelar. En trollformel behöver inte,
bör inte ha någon klar »mening» eller
överhuvud någon mening. Dess verkningskraft
ligger inte i ordens betydelse, deras
signifikativa innebörd, utan i deras klang, deras
suggestiva verkan. Diktens intellektuellt
gripbara och utsägbara innehåll blir något
oväsentligt, ja störande. Den rena poesien
är en poesi utan innehåll. Ju mera poetisk
en dikt är, desto mindre kan den refereras,
återges med andra ord, därför att den är
oupplösligt förbunden med sina ord. Poesi
är ord. Diktens väsen är form, d. v. s. ljud,
välljud. Dikt är sång och intet annat.
Men är en sådan dikt möjlig? Är den
något annat än ett ouppnåeligt ideal?
Kan man rena språket, som uppstått och
utvecklats ur behovet att meddela sig, från
alla rationella beståndsdelar? Är det inte
att tilldela poesien en uppgift som
rätteligen tillkommer musiken och sålunda
döma den att vara musikens fåfänga
medtävlare, dess misslyckade surrogat?
Att ställa dessa frågor är att besvara
dem. Valérys enda replik är att han — inte
haft anlag för musiken. Han har blivit
diktare, emedan han inte kunnat bli det
som är förmer: »j’écris par faiblesse». Det
är den nya innebörden i bekännelsen.
Anlägger man dessa synpunkter på
464
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
