Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Tysk expressionistisk lyrik. Svensk tolkning av Johannes Edfelt - Georg Heym. Dimstäderna. Ljusare går redan dagen... Efter slaget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEORG HEYM
Dim städerna
Dimstädernas
klena vintersol
lyser mig mitt i mitt hjärta av glas.
Det är fyllt av förvissnade blommor
som en död och förtorkad trädgård.
Väl skådade morgonrodnaden ännu
blodiga molnmassors kramp;
döende städers skuldror
samlade sig till kamp.
Men bort därifrån vi gingo,
vi reste oss upp med ens.
Dovt steg ur det vilda tumultet
smuts, sjufärgat kval och mörker utan
gräns.
Men ingen rör den stela
gårdagen med sin hand,
då den rostiga månen
tumlade ner under himlens rand,
där molniga vindar knarrande spela.
Ljusare går redan dagen . . .
Ljusare går redan dagen
mot en aftonrodnads mildhet.
Också häckarna ha ljusnat,
där man skymtar stadens torn och
hus med tak som skimra brokigt.
Sakta somnat in har månen,
och dess stora, vita huvud
döljes bak det stora molnet.
Blekare gå alla gator
mellan hus och trädgårdstäppor.
Men de hängdas kroppar svänga
vänligt ovanför, på bergen.
Se, den svarta silhuetten!
Bödlar sova runtomkring med
våta bilor under armen.
Efter slaget
I sädesbrodden ligga liken tätt,
på åkerrenar och på blomsterslätter.
Slagfältet är med vapenspillror klätt.
Hjul utan ekrar, vältrade lavetter.
Ur många pölar stiger blodig rök;
svartröda de den bruna vägen täcka.
Vitaktigt glänsa bukarna på ök,
som sina döda ben i vädret sträcka.
I vindens råa kyla gurglar än
döendes jämmer, då vid österns rand
blek dager skymtar fram, grön glänser
den:
den flyktiga Auroras tunna band.
Svensk tolkning av JOHANNES EDFELT
Georg Heym (1887—1912) är en egenartad stämma i de vid unga år avlidna diktarnas kör. Hans
lyrik, som tagit starka intryck av Baudelaire och, framför allt, av Rimbaud, tecknar med märklig
inlevelsekraft storstadens förfall och en sjuk civilisation; aningen om det krig, som är denna
civilisations logiska konsekvens, uppfyller många av Heyms dikter; krymplingar och blinda,
hospitalspatienter och självmördares skuggor befolkar hans poem, som på sin tid tillförde den av George
och hans krets dominerade tyskspråkiga lyriken nytt stoff. Vid sidan av Georg Trakl och Franz
Werfel framstår Georg Heym som den tyska expressionismens rikast utrustade lyriker. J. E.
468
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
