Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Heinrich von Kleist: Michael Kohlhaas. Av Peter Wessel Zapffe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H e i n rich von Kleis t:
Michael Ko hlhaas
Av Peter Wessel Zapffe
OR en litteraturforsker som hösten
1941 skulde välge tema til en
pröveforeläs-ning ved Oslo Universitet, måtte det ligge
fristende när at la en novelle som Kleists
Michael Kohlhaas gi sitt bidrag til
belysning av den öieblikkelige situation.
Dikteren var av nazistene knäsatt som
»kern-deutsch», og samtidig däkket hans
livs-fölelse i denne novelle på forblöffende
kongruent måte stemningen i samtidens Norge,
hvor retssikkerheten var blif avlöst av
makthavernes vilkårlighet. Helten i
for-tällingen svarer paa overgrepene med en
filosofi og en terroristisk sabotage av en art
som kunde väre monstergyldig for norske
frihetskjämpere. Da »freden» kom, trodde
nok de fleste at temaet hadde mistet sin
aktualitet . . .
Henrik Ibsen sier om »Brand», at det var
hans mening at fremstille »en hensynslöst
energisk personlighed», — »et liv, der har
idé-forholdets gj ennemförelse til
sigtepunkt». •— »Brand er präst, — men — jeg
skulde väre månd for at gjöre den samme
syllogismus ligesaa godt om en billedhugger
eller en politiker —»
Heinrich von Kleist har gjort den om en
hestehandler.
»Av en gammel krönike» står der som
undertitel. Det peker på stilen: et
ström-mende episk kontinuum som river med sig
stort og smått på sin uavvendelige vei mot
målet. Verbet, det handlingsbärende ledd,
står sist i perioden, hvor det hindrer
avslapning og likesom en tändt lunte fräser
sig ind i det fölgende . . .
»Ved bredderne til Havel levde omkring
midten av det sekstende århundrede en
hestehandler som het Michael Kohlhaas, ett
av de mest rettskafne og tillike ett av de
skräkkeligste mennesker i sin tid. Denne
usedvanlige månd vilde til sitt tredevte år
ha kunnet gjälde som et mönster på en god
statsborger —• hvis han ikke hadde skeiet
ut i én dyd. Men rettsfölelsen gjorde ham
til röver og morder.»
Her har dikteren selv gitt besked om sin
intention. Han vil fremstille den
paradoksale funktionelle forbindelse mellem
höi-värdighet og katastrofe; han vil vise
hvorledes dette menneskes kulturelt relevante
fortrin blev en viktig årsak til hans
undergang.
Ved en slik indledning väkker dikteren en
bestemt forventning hos sine läsere; han
påtar sig en tydelig avgränset dikterisk
forpliktelse. Forventningen er episk og
psykologisk, men også filosofisk. »Retsfölelsen
gjorde ham til röver og morder» — der
ligger en utfordring i dette, en anklage mot
den »moralske verdensorden». Laseren spör
sig selv: hvorledes er en slik utvikling mulig?
Det var nok også denne egenart ved fabelen
som först vakte interessen hos Kleist,
da han hörte beretningen av Pfuel. Kalder vi
dette säregne for det »tragiske» ved
for-tällingen, blir det vor opgave at undersöke
hvordan den tragiske karakter er eller
kunde ha varet gjennemfört.
Kohlhaas rider en dag til messen i Leipzig
med et kobbel av unge, velnärede hester.
469
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
