Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Göteborgs Stadsteater 1946—47. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel L. Romdahl
Scenbild, ur »Caligula».
med den italienska filmen »Città apperta»,
som, trots alla fasor den låter en bevittna,
skänker ett lyftande och trösterikt minne av
den goda viljans seger över våldet och
orättfärdigheten. Detta i förbigående, ej som kritik
mot teatern, men som en reaktion mot en
diktning som väl kan vara ett uttryck för
tidens nöd men knappast är ägnad att hjälpa
oss över den.
Dock, värre skulle komma, Albert Camus’
skådespel »Caligula», regisserat av Ingmar
Bergman. »Caligula» var Anders Ek —
huruvida Anders Ek var Caligula så som han är
menad av M. Camus är det vanskligt att
uttala sig om utan att ha hört författaren.
Kanske hade denne dock aldrig kunnat
drömma om en kejsare vars vansinne yttrade
sig i så virtuosa och djävulska krumsprång
som dem herr Ek exekverade. Den unge
skådespelaren, som spelade med genomförd
konstnärlig konsekvens och samtidigt med en
lidelsefull furia, kunde glädja sig åt en
beundran av publik och kritik som i Göteborg
sällan förekommit.
I programbladet hade tryckts några ord
av författaren om skådespelet som kunde
behövas för att man skulle kunna följa
hans intentioner. »’Caligula’ är historien om
en överlägsen människas självmord. Det är
berättelsen om det mest mänskliga och mest
tragiska av alla misstag.» Om herr Eks
»Caligula» var en överlägsen människa, så må alla
goda makter bevara oss för den sortens
’överlägsenhet’. De fransmän som hösten 1945
frenetiskt applåderade stycket på Théåtre
Hébertot i Paris hade säkerligen i tankarna
den förryckte ledaren som slutade sina dagar
i kanslerspalatsets bunker i Berlin — också
en »överlägsen människa»!
Studions program, amerikanen Samson
Raphaelsons teaterkomedi »Jason» med dess
satir mot vissa förhållanden i New Yorks
litterära liv kunde ej försätta åskådaren i
något upprört tillstånd och efterlämnade
inga intryck som kunde störa vare sig
teatersupén eller sömnen.
Nästa pjäspar var stora scenens
gammalspanska fars »Don Gil med de gröna byxorna»
av Tirso de Molina och Ingmar Bergmans
pjäs på Studion »Dagen slutar tidigt». I den
spanska pjäsen, med sedvanlig brio och
fantasi iscensatt och dekorerad av Knut Ström,
hade Agneta Prytz sin stora roll, »Donna
Juana». Hon spelade friskt, skälmaktigt och
oförfärat, men kunde ej hjälpa att den
berömde sextonhundratalspriorns lustigheter
478
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
