Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Henrik Schück. Av Gunnar Castrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Henrik S chuck
svensk litteraturhistoria hade behandlat
denna tid, för hans oerhört inträngande
kunskap om den, för hans förmåga att få
fram dess anda och dess gestalter levande
och åskådliga och för hans skicklighet att
få fram det väsentliga och karakteristiska.
Och denna känsla för det mäktiga i Schücks
forskarpersonlighet stärktes sedan allt mera
genom hans Allmän litteraturhistoria och
den tredje upplagan av Illustrerad svensk
litteraturhistoria.
Det var icke utan bävan jag tog emot
uppdraget att skriva slutbandet av detta
verk. Ursprungligen hade det varit
meningen att jag skulle börja med Strindberg,
men gränsen försköts sedan litet bakåt i
tiden, huvudsakligen, tror jag, emedan
Schück inte ville skriva om Wirsén. I mitt
arbete ingrep han alls inte — utom en enda
gång. Jag hade i mitt manuskript talat om
de humanistiska vetenskapernas stora
företrädare i Sverige vid tiden omkring
sekelskiftet och bland dem nämnt också Schück.
Men det stället fordrade han skulle
uteslutas — hans namn skulle icke få nämnas
inne i ett verk, som på titelbladet bar hans
namn. Det var karakteristiskt för honom.
Då han fyllde åtti år skrev jag i Ord och
Bild en artikel om honom. Han tackade
mig i ett brev: »Det är kanske icke så sant
allting, men det gör föremålet godt att
höra.»
Under dessa tider kom jag honom också
personligen närmare än förut. Och den
beundran, som tidigare gällt
vetenskapsmannen, kom nu också att omfatta människan.
Han var alltid vänlig, det fanns en stor
och rik fond av mänsklighet hos honom,
han strålade av vitalitet och spiritualitet,
hans omdömen om författare och andra
kunde vara mycket oförbehållsamma och
stränga, men det fanns aldrig något elakt
i dem, blott en skarp blick för vad som var
äkta och vad som var oäkta. Det var en
på en gång överlägsen och god människa
som kom fram i allt vad han sade.
Sista gången jag träffade honom var
sommaren 1946. Han var lika vänlig och
lika intresserad av allt som förr. Han
klagade blott över att hans minne blivit sämre
sedan han fyllt nitti år. Men till och med
det kan ha sina fördelar, tillade han. Nu
läser jag mina ungdomsskrifter på nytt,
och det är rysligt roligt att läsa om saker
som man inte har en aning om.
Schück var en av vetenskapens verkligt
store och en av de människor som man är
glad åt att ha fått lära känna.
Gunnar Castrén
5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
