Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - De nyaste riktlinjerna i engelsk litteratur. Av Roy Campbell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De nyaste riktlinjerna i engelsk
litteratur
Av Roy Campbell
$
il Engelsk litteratur börjar, liksom
nästan varje annat lands, stiga utur skuggan
av de stora romantikerna i det tidiga
adertonhundratalet. De författare, under
vilkas inflytande de flesta moderna författare
växte upp, voro nästan alla behärskade
av den form av flykt undan verkligheten
och det omedelbara, som drev dem till
politiska och sociala utopier, såsom Shaw,
eller vetenskapliga, såsom Wells; båda
dessa lade det närvarande under en
hypotetisk framtid. Wells upplevde emellertid
att få se många av sina drömmar
förverkligade, och den chock det gav honom
krossade nära nog hans hjärta. Låt oss hoppas att
Shaw skall bli besparad en liknande olycka.
Den intressantaste formen av denna
centrifugering i tid uppstår när den blickar åt
båda håll liksom Janus, vilket är fallet
med William Morris, romantikernas store
mentor som var urbilden för den moderne
profetiske utopisten. Sedd från ena sidan
är han en medeltida riddare i
gjutjärnsbyxor och plåthatt, som längtansfyllt
skådar in i det idealiserade förflutnas
gobeläng. Sedd från den andra är han en eldig
ultramodern demagog som med samma
hänförelse blickar in i en lika omöjlig
framtid.
Illusionen om ett materiellt paradis och
ett fullkomnande av det mänskliga
samhället i någon annan tid har fångat det
långt största antalet eskapister. Men det
finns ett fenomen motsvarande flykten i
tid, och det är flykten i rummet, lika
mycket stammande ur lättrogenhet; den ledde
till D. H. Lawrences hejdlösa
kringflackande för att försöka identifiera sig själv
med det som var honom mest främmande,
att offra allt vad han kunde förstå för det
som han icke kunde förstå, vildens psyke
och religion, vilka de mycket förnämliga
europeer som verkligen förstå dem vanligen
behandla med större återhållsamhet. Det
finns en vida värdigare form av att
undvika det påtagliga och det verkliga, den
som med mycken behagfullhet följdes av
Henry James och Virginia Woolf. Den
innebär faktiskt nästan en kompromiss med
verkligheten snarare än en fullständig flykt
undan den. De nalkas från sidan det
påtagliga vilket slutligen undvikes, ibland nästan
ända vid kontaktpunkten —• i förra fallet
genom mångordig omskrivning, och i det
senare genom att avvända
uppmärksamheten till någon annan överhängande
verklighet som måste få en hastig blick och i
sin tur undvikas. Henry James och
Virginia Woolf äro därför icke förbehållslöst
eskapister, men de äro mästare i den
indirekta inställning som är en av romantikens
främsta beståndsdelar. Alla dessa
författare hade ett betydande inflytande på den
generation av engelska diktare som nu är
i zenith, och det är inte förvånande att den
eskapism som ärvts av dem alltjämt
brinner i deras ådror, fastän i så
iögonenfallande och ofta löjliga former att den lovar
Roy Campbell är en sydafrikansk skald, som har kommit att bli högt uppskattad i England.
2—Ord och Bild, 5/:e årg. T_
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
