Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - De nyaste riktlinjerna i engelsk litteratur. Av Roy Campbell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Roy Campbell
släcka ut sig i en sista flamma av orimlig
överdrift.
England fann sig vid krigets början
intellektuellt vara utlämnat till vilken
religiös eller politisk dogm som helst, så länge
denna utformats på annat håll, för att passa
förhållanden och människor, med vilka
dess egna inte ägde någon likhet. I kulten av
det främmande och olika var det nästan
omöjligt att gå längre än England gjort.
Den vida mest inflytelserika, och en av
de mest talangfulla av landets författare
under femtioårsåldern hade övergått till
buddhismen. Var? I Indien? I Tibet? Nej,
det skulle varit att söka sig för långt bort.
Han hade rest till Hollywood för att göra
det, liksom om man skulle resa till Moskva
i stället för till Rom för att studera
katolicismen! Detta är det mest fulländade
exemplet på eskapism.
Aldous Huxley har gjort mer än någon
annan av sin tids författare för att skapa
det själstillstånd som härskade bland
moderna intellektuella i England. Han var
mer förbryllad av den moderna värld han
intellektuellt hjälpt till att skapa än en
vild giraff skulle bli om han plötsligt
hamnade mitt på Piccadilly. Han kände samma
motvilja mot den som Wells gjorde i sin
sista fas. När man läser hans senaste bok,
en av hans bästa, känner man att han
vänt sig bort i avsky snarare än blivit
omvänd av kärlek, för att utöva den religion
som ligger längst bort från honom i tid och
rum, och utöva den på den plats som ärmest
avlägsen från den i tid och rum. Detta
karakteriserar för all tid kulten av »det
annorlunda». Ingen kan gå längre i
centrifugal akrobatik eller i identifiering av sig
själv med det som är en främmande. Huxley
har slagit rekordet och efter honom kan
det endast bli en tillbakasvängning. Vi
böra komma ihåg att Huxley en gång var
förhäxad av Lawrence och skrev en bok
om honom. England borde vara tacksamt
mot dessa akrobater i eskapism för att de
avrundat en av historiens mest fantastiska
perioder av litterär förvillelse —•
åtminstone vad de engelsktalande folken
beträffar — ty den ene visade vägen till och
den andre upptäckte »det annorlundas» pol.
England kan inte gå längre.
På samma gång som talangerna, i många
fall odödliga diktare, på detta eklatanta
sätt avlägsnade sig från verkligheten,
lyckades en liten minoritet av diktare och
tänkare föra vidare den engelska tradition
som alltid varit grundad på
common-sense och sinne för humor. Detta senare
sinne har traditionellt tjänat engelsmännen
som artistiskt och moraliskt samvete —•
från Chaucer ända till det närvarande,
även om det ibland har fått ta formen av
en underjordisk rörelse. Under de senaste
hundrafemtio åren har det varit farligt att
bekänna sig till det. Det har fört mer än
en stor engelsk humorist i fängelse: Cobbett
var ett framstående exempel. Men ännu
helt nyligen bragte det dem smädelse eller
förbiseende såsom fallet var med Lewis och
under en tid Joyce.
Men när kriget kom måste många
författare göra tjänst i ledet, även de som
förblevo civila fingo bli förtrogna med
verkligheten i dess bistraste och mest
avskräckande former, och de började med en viss
känsla av lättnad upptäcka att den grymma
verkligheten ägde mera av intresse ur
mänsklig synpunkt och var mindre grotesk
och mindre ledsam än de förfalskade
eskapistvärldar som de förut tvingats
ersätta den med. De acklimatiserade sig i
upplevelser. De sökte efter klarhet i
uttrycket och började undvika det dunkel
som är eskapismens billigaste utlösning.
Skälet till att det första världskriget inte
medförde en liknande känsla av lättnad
var att det då helt enkelt rörde sig om att
ligga stilla i gyttjan och bli uppäten av
löss — det var värre än någon fantasivärld.
Men nu finns det ett nytt slags litteratur
som inte är rädd för att gå i detaljer och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
