Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - De nyaste riktlinjerna i engelsk litteratur. Av Roy Campbell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De nyaste riktlinjerna i engelsk litteratur
att berätta, hellre än att generalisera.
Författarna blevo mindre pedantiska.
Romanförfattare som Evelyn Waugh (i den
satiriska komedien) och Graham Greene (i
tragiska ämnen) började lita till den rena
berättarstilen för sina psykologiska
effekter och avhöllo sig från sina omedelbara
föregångares mödosamt utarbetade analys.
I några fall, där pedanteriet tidigare
tagit form av devot dyrkan av det
främmande, finner man att många brittiska
författare blivit patrioter och sökt
inspiration i sin egen mark och sitt eget kött och
blod. Det finns mindre av inåtblickande
och desillusion i den stora skörd av
litteratur som framkommit i Storbritannien
såsom resultat av det senaste kriget än i
den som följde efter 1914 års krig. Om
Storbritannien inte framvisat någon skald
jämbördig med Wilfred Owen, är den
samlade diktning som har sin rot i detta krig
mera intelligent och sundare än massan av
vad som härrörde ur det förra. Mauriac
har noterat en liknande förenkling, en ut-
veckling mot det direkta hos sådana
skalder som Aragon och andra vilka deltogo i
den franska motståndsrörelsen.
Det har blivit en återgång till den
nationella traditionen som är mycket
prononcerad. Om engelska diktare söka en religion,
finna de den nu i de europeiska formerna
av kristendomen och behöva inte söka den
i fjärran västern eller fjärran östern, bland
hopis eller hinduer, vilkas system
utvecklades för civilisationer och mentaliteter
olika deras egna. På samma sätt börjar
England bli mindre hjälplöst öppet för
importerade politiska ideer och mera
medvetet om sin egen historia, sina
institutioner och sin livsföring.
Ett sådant medvetande är den enda mylla
ur vilken en livskraftig litteratur i längden
kan växa upp, eftersom varje litteratur
måste vara nationell och tillhöra sitt eget
folk i första hand, innan den någonsin kan
bli universell och älskad av andra folk. I
litteraturen liksom i välgörenheten är man
sig själv närmast.
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
