Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Musik från stenar och papyri. Av Ingemar Düring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Musik fr ån stenar och -p aftyr i
om man höll dem parallella, fick man lägre
tonhöjd, genom att låta dem bilda vinkel
ökade man höjden genom att
rörblads-tungan då förkortades. Röret var av trä,
elfenben eller horn. De äldsta bevarade
flöjterna från Aischylos’ tid äro av
sykomor-lönn. I senare tid försåg man instrumentet
med ett antal silverringar, som öppnade
och tillslöt hålen. En aulos funnen på Kreta
har inte mindre än 24 hål och 14 silverband.
I regel blåste man samma melodi på båda
rören, men det fanns virtuoser som,
samtidigt som de följde melodien med det ena
röret, kunde låta det andra röret frambringa
andra toner.
Kitharan var ett stränginstrument, och
ordet är naturligtvis moderord till våra
ord cittra och guitarr. Det var ett
virtuosinstrument för de stora musikfesterna och
konserterna, och det spelades med båda
händerna. På bildframställningarna se vi,
hur musikern använder vänstra handen,
när han följer sångmelodien. Vid förspel,
mellanspel och efterspel klingade kitharan
ensam. Då anslog han strängarna med
plektron, en liten skiva av elfenben eller
horn. Med sin stora klanglåda var kitharan
ett ganska tungt instrument, och eftersom
den alltid spelades i stående ställning eller
under gång, fästes den med ett band runt
den spelandes axel.
Mycket enklare var lyran, hemmets och
privatlivets instrument. Vi se den på den här
återgivna vasbilden, målad av Pistoxenos.
Bilden föreställer enligt överskriften en seen
ur mytologien: Linos undervisar Iphikles,
men i verkligheten en seen ur Athens
vardagsliv — så är det ju för övrigt ofta också
med det grekiska dramat: ämnet är alltid
hämtat ur den mytologiska historien, men
konflikterna och problemen oftast från
samtidens Athen.
Vi se på bilden en sträng, en smula retlig
gammal musiklärare, sliten i yrket,
glädjelöst saklig och intensivt uppmärksam på den
unge lärjungens fingersättning och teknik.
Linos undervisar Iphikles i
lyraspel. Målad av Pistoxenos, 5:e årh.
Mellan p er soner na en kithara.
Den unge mannen, en smula trumpen och
motvillig, anstränger sig uppenbarligen
in-vita Minerva att noggrant följa mästarens
anvisningar. Det hörde nämligen till den
frie athenarens uppfostran att lära sig
hantera lyran, och den vanliga dikten,
sången eller visan, kallades lyrik, därför att
den föredrogs till ackompanjemang av
detta instrument. På bilden se vi, att lyran
hade 7 strängar och var enkelt gjord, ofta
av ett sköldpaddskal. På väggen mellan de
båda figurerna hänger en liten kithara, och
man ser tydligt, att den är helt annorlunda
konstruerad.
Både lyrans och kitharans strängar voro
stämda så, att de bildade en tonföljd utan
halvtoner, och även när strängarnas antal
ökades, bibehölls denna stämning. Man hade
aldrig på en gång b och h, aldrig på en gång
e och /. De erforderliga halvtonstegen fick
man genom förkortning av strängarna.
Notskriften är baserad på en dylik
instäm-ning av lyran, och strängarna ha sitt namn
efter läget eller fingersättningen: så kallas
en viss ton alltid lichanos, vilket betyder
pekfingerstonen. Notskriften består av
bokstavstecken, och det fanns två olika system,
ett för instrumentalmusik och ett för
vokalmusik. Låt oss tänka oss, att en av
strängarna är stämd h: på denna sträng
framställer man det önskade c:et (det finns nämligen
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
