Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Leontes och Promethevs. Av Erland Ehnmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Leontes o c h Prometheus
Av Erland Ehnmark
ET finns en vida spridd folklig
föreställning om en bunden jätte, vanligen
innesluten i ett berg. När jätten rister i sina
fjättrar, skälver jorden. Om länkarna skulle
brista och jätten komma lös, är världens
undergång nära. Vi ha denna föreställning
representerad i nordisk mytologi av Loke
— f. ö. också av Fenrisulven: ibland är
det inte en jätte utan ett odjur, som är
bundet. Ofta hör med till historien, att den
bundne jätten har velat stjäla något från
gudarna — det kan vara livsvattnet, det
kan vara elden — och det är därför, som
han straffas.
En variant av denna föreställning, med
flera nya drag och utan några av de
vanliga, förefaller grekernas Promethevs att
vara, han som stal elden från gudarna och
gav den till människorna. Elden, det är
kulturens förutsättning, men Zevs hade
inte tänkt sig utvecklingen riktigt på det
sättet. Promethevs straffades,
smidesgu-den Hephaistos fick nagla fast honom vid
en klippa på Kaukasus — där f. ö. hela
detta föreställningskomplex tycks ha sin
egentliga hemort — och var dag kommer
det en örn och äter på Promethevs’ lever,
som var natt växer ut igen. Promethevs var
en titan; han tillhörde det gudasläkte,
som Zevs störtade från makten, och hade
själv hjälpt Zevs. Som titan är han odödlig,
men makten ligger nu hos Zevs.
Den första litterära bearbetningen i
stor stil av denna myt är som bekant
Aischylos’ trilogi, av vilken endast det
första dramat finns i behåll. Hur Aischylos
uppfattat ämnet, är fortfarande föremål
för diskussion och kommer väl att så förbli,
men åtskilligt tyder onekligen på att han
ansett Promethevs vara skyldig. I varje
fall kan han inte gärna i Promethevs ha
sett en frihetshjälte på samma sätt som
senare skalder ha framställt honom, Tegnér
och Rydberg, Goethe och Shelley. De ha
inspirerats av Aischylos’ drama, men de ha
förmodligen missuppfattat det. Hur som
helst, hos dem är Promethevs den store
trotsaren och frihetskämpen. I de moderna
bearbetningarna av motivet har också en
annan sak kommit till. Den grekiske
Promethevs tycks inte ha haft något med
världsundergång att göra, men det har han
på så sätt hos några av de moderna
poeterna, att han har att göra med gudarnas
fall. Han representerar det som kan stå
emot våldet, ibland också det som kan
göra slut på våldet.
I Viktor Rydbergs stora dikt Prometeus
och Ahasverus är Prometeus fängslad
för något som Zeus anser vara ett brott,
men som han själv menar vara en god
handling. Han har ju hjälpt människorna.
Han kan bli fri, men på villkor att han
erkänner Zeus’ välde, och det vill han inte.
Zeus är en tyrann, menar han, och för en
tyrann, för våld böjer han sig icke. Han
är visserligen fängslad, men han kan ändå
trotsa Zeus; han stöder sig på rätten och
bjuder spjärn mot våldet. Det heter i
prosainledningen till dikten, att om
Prometeus förnekar lagen i sitt inre och böjer
sig under Zeus’ lag, blir han fri, men han
blir Antikrist, och världens yttersta tid är
inne.
Uppsatsen återger i utvidgad forna ett radioföredrag.
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
