Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Leontes och Promethevs. Av Erland Ehnmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erland E hn m ar k
Det finns en som går och väntar på det.
Ahasverus, den vandrande juden, dömd att
ständigt vandra, så länge världen står,
bidar domedagen och befrielsen. Hans
besök hos Prometeus ha till syfte att få reda
på om inte denne snart är färdig att ge sig.
Ahasverus representerar underkastelsen
under makten. Han menar att makt är rätt:
det lönar sig inte att fråga efter vad som
är rätt, ty det blir ändå så som den vill, som
makten har.
Man behöver inte tveka om vad Rydberg
har menat med sin dikt. Han har själv i ett
brev kallat den ett samtal mellan pessimism
och optimism, mellan orientalism och
västerländsk-hellenisk åskådning.
Tankegången är närmare utförd i inledningen till
Den siste athenaren, där det skiljs mellan
två slag av människor, två
världsåskådningar, en orientalisk och en västerländsk,
en reaktionär och en progressistisk, jesuiter
och barrikadkämpar. Den orientaliska
typen kännetecknas av den fromma
undergivenheten under de yttre makterna. Den
hellenisk-västerländska andan däremot ser i
människans inre mönsterbilder, ideer, till
det som är rätt och sant och skönt och
gott och strävar efter att i det yttre, i ståt
och kyrka, i vetenskap och konst
förverkliga dessa ideer. Medan den orientaliska
typen finner paradiset i det förflutna, är
för den »framåtskridande världsåsikten»
paradiset ett tillkommande Guds rike, och
det är civilisationens uppgift att röja rent
för detta. Den ena typen tar världen som
den är, den andra vill förbättra den.
Tankegången möter ofta hos Rydberg.
Motsatsen mellan vara och böra, mellan
norm och naturlag, idé och verklighet är
konstitutiv för hans tänkande. Prometeus
representerar naturligtvis den hellenska
andan — i Den siste athenaren låter
Rydberg Theodoros säga, att Zeus ingenting
har att göra med sedlighet och förnuft,
han som fängslade Prometeus, emedan
denne med eldens gåva vart människo-
släktets välgörare. Prometeus däremot
sjunger, fastnaglad vid klippan, om de
gamla gudarnes fall och en högre
världsordning. Prometeus litar på den rätt han
känner inom sig. Mot honom,
representanten för det som bör vara, står Ahasverus,
representanten för det historiska måste,
det som brukar kallas den historiska
nödvändigheten. Det är problemet, om vår
strävan för det som bör vara har någon
mening, eller om allt ändå blir så som det
måste bli.
Det är alltså idealismens program som
framställes i Prometeus’ gestalt. Den
himla-stormande titanen är en symbol för
frihetsandan, för det okuvliga trots, som aldrig
kapitulerar för en övermakt, för rättens
idé i motsats till våldets. Han lider den
kämpande mänsklighetens kval, och
därför kan han inte dö. Hans lidande är lika
långt som mänsklighetens tillvaro; skulle
han ge upp i kampen, måste världen gå
under.
Frågar man, vilken himmel Prometeus
stormar, är svaret alltså fullt klart.
Prometeus lider uppenbarligen oförskyllt. Den
makt, som fängslat honom, kan endast vara
våldet, och den princip, som Prometeus
representerar, måste vara rätten. Men om
så är, kan man fråga, var rätten har sitt
fäste. Har orätten ockuperat himlen — på
jorden har den alltid gjort sig bred •— var
finns då en plats för rätten? Orättens,
våldets, det ondas verklighet brukar inte
sättas i fråga och behöver det kanske inte
heller, men rätten blir under den angivna
förutsättningen, tycks det, inte annat än
en idé, en tanke, en utopi, och det är för
denna dröm utan stöd i verkligheten, som
Prometeus lider. »Enviget mellan
Prometeus och Ahasverus, mellan friheten och
tvånget, mellan rätten och makten, mellan
den okuvliga drömmen och den hårda
verkligheten utkämpas i ständigt nya
vapenskiften, och de tunga diktarord,
vari Viktor Rydberg återgett den dialek-
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
