- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiosjunde årgången. 1948 /
34

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Leontes och Promethevs. Av Erland Ehnmark

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Erland, E hn m ar k

Man kan, eftersom Kungarne på
Salamis till formen är en grekisk tragedi,
jämföra Leontes’ fall med t. ex. Antigones.
En skillnad faller i ögonen. Antigone, som
trotsar tyrannens bud och begraver sin
stupade bror, gör vad hon anser vara rätt,
men detta sammanfaller med pietetens bud.
Hon står inte som Leontes i kollision
mellan olika plikter. För honom gäller det å
ena sidan sonlig pietet och å den andra
den abstrakta rätten. Han säger till sin
fader:

Att bistå dig bjöd kärlek blott; en högre plikt
befallte mig att bistå den, som var min kung

Det är en situation, som kanske inte är
alldeles otänkbar i en attisk tragedi, men det
pliktbegrepp, som här förs fram, är snarast
stoiskt.

Yrjö Hirn försvarar Leontes som tragisk
karaktär. Hirn medger åtskilliga brister,
t. ex. att det för Leontes såtillvida inte är
fråga om en egentlig konflikt, som han
redan på förhand har sin ställning klar:
han har redan innan Eurysakes någonsin
hörts av tänkt igenom eventualiteten, att
denne skulle komma, och fattat sitt beslut.
Visserligen blir det tragiska i hans ställning
egentligen inte mindre för det, men vi äro
nu en gång vana vid att i en tragisk
gestalt se ett rov för stridiga passioner.
Leontes ger en gång sina känslor uttryck
i orden:

Förundransvärt

är detta lugn, likt dödens, som jag känner nu,
då allt är avgjort, då mitt olycksmått är fyllt.

Det är Runebergskt, men det är kanske
inte dramatiskt. Hirn säger:

Men det kan hända att Leontes’ personlighet
ter sig ett grand mindre egendomlig, om
kungasonen från Salamis ställes i bredd med några
andra av den runebergska diktningens
hjältegestalter, sådana som den naive, för att icke säga
primitive krigaren Sven Dufva eller den lysande
härföraren Sandels. För dem alla är det
utmärkande att de, i likhet med Leontes, vägra att
erkänna den relativitet, som är rådande i all vardag-

lig tillvaro. Förståndsresonemang och beräknande
kalkyl är dem främmande. De ledas av en ofelbar
dunkel instinkt eller av en kategoriskt bjudande
rättskänsla, och de bli därför aldrig i sina
handlingar ställda inför något val. Med andra ord
sagt, de äro sublima i sin etiska höghet, men de
stå alltför mycket utanför den’ moraliska
tveksamhetens och de moraliska konflikternas värld
för att kunna bli tragiskt intressanta gestalter i
den mening, som den hävdvunna estetiska
nomenklaturen förbinder med ordet tragisk.

Det är Stålmans förtröstan på principen,
den klara regeln. Man kan kalla dessa
gestalter, för att citera Runeberg själv,
en bild av troheten, som, om den äras, glöms,
förtrampas, uppbärs, aldrig vet av växling själv.

Leontes kan lösa sitt moraliska problem
endast genom att ge sitt liv som ett
försoningsoffer, liksom fadern löser sitt genom
sitt självmord.

Här kollidera nu två tankar. Den ena är
den, att känslan av det rätta speglar
universums ordning. Vi ha funnit den hos
stoikerna; den finns hos Runeberg, när
han menar, att vi äro för skumögda för
att kunna överblicka våra handlingars
följder. Vi måste lita på vår känsla för det
rätta; följa vi den, komma vi i takt med
tillvarons egen rytm. Det rätta är ett och
oföränderligt och är så i enlighet med ett
universellt sammanhang.
En stadgad ordning över allt, en lag jag såg,
orubblig, helig, stor i litet som i stort. . .

Det är den teoretiska grundvalen för
den övertygelse, som Leontes kläder i de
stora och tunga orden:

allt, allt kan svikta, gäcka, rubbas, växla om,
men evigt oföränderligt det rätta är.

Och därför att rätten är universums
ordning, kan han också säga, att han går
pliktens väg, av höge gudar manad.

Men det heter också om Leontes — det
är fadern som säger det — att han är van
att gå sin bana öppet som Helios och
»trotsa allt, sin egen stränga dom blott ej».

34

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:11:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1948/0046.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free