Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Leontes och Promethevs. Av Erland Ehnmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Leontes och Pro methevs
Att trotsa allt utom sin egen dom
innebär, att det moraliska avgörandet läggs
helt hos människan. Moralen grundas inte
på något som helst yttre, inte på utifrån
kommande bud, inte på universums
ordning, utan på själva rättskänslan, på
rättens idé. Rätten finns i människans inre,
och endast där.
Leontes, som nyss ansåg sig av gudarna
manad att gå pliktens väg, kan därför
också säga:
Ett säger jag: nödvändighetens tvång har makt
att krossa mig, ej böja från det rätta av.
Nödvändigheten är då inte längre den
stadgade ordning, som råder överallt, som styrs
av Zevs i rättens, i Dikes namn. Nyss
hette det:
Så ordnar Zevs sitt välde, grundar ytterst allt
på rätt, på aktning även för den svages rätt.
Och därför sträng, allvarlig, vördnadsbjudande
står vid hans sida närmast bland de himmelska
hans dotter Dike, och på henne fästs hans blick.
Nu är däremot nödvändigheten detsamma
som motståndet, det som står i motsats
till rätten. I detta läge finns ingen plats
för amor fati:
vad mig återstår,
är ställa järn mot järn och trots mot trots, att gå
mot ödet med dess övermakt, det rättas makt.
Men liv, mitt varma unga liv, farväl, farväl!
Det är trotset mot ödet, det är samma
motsats, som finns mellan stoikernas båda
maximer, att underkasta sig ödet och att
övervinna världen.
Ändå är den rätt, vars bud Leontes
följer in i döden, för honom ingen chimär,
ingen blott idé utan verklighet bakom sig.
Den är den absoluta rätten, trots allt,
den är ödets övermakt. Det kommer ännu
klarare till synes i de ord, med vilka han
tar farväl av livet:
Nu, Dike, är ditt offer rett, förblöder snart
och vilar kvalförlossat på ditt altar sen.
O ljuva fröjd av döden, när den kröner sist
en kamp, som för det rätta kämpats livet ut.
Vad vore kungaspiran mig, vad livets lust
av ungdom, kärlek, njutning mot min visshet nu,
att ingenting skall skilja mig från henne mer,
den gudahöga, som jag helgat liv och död.
Leontes räddar sin inre frihet mot den yttre
nödvändigheten. Men denna inre frihet är
för honom ett bevis för rättens objektivitet.
Går man ut från den allmänna ordningen,
universums lagbundna ordning, så blir
individen intig och förgänglig; går man åter
ut från känslan av det rätta, kommer man
till att denna känsla är mer än individuell,
att i den ligger något evigt och oförgängligt,
att den speglar en högre verklighet — det
rätta är något mer än en individuell känsla,
det är det absoluta. Det eviga väsendets
majestät, som enligt Runebergs mening
krossade Promethevs, är den rätt, för vilken
Leontes kämpar och dör.
Svårigheten i problemet, som det här
ställts, är densamma som följer med varje
försök att genomföra en monistisk
världsförklaring. Det svåra är att veta, var man
skall göra av orätten, om rätten råder
överallt. Om känslan av det rätta visar utöver
sig själv till de lagar, som styra universum,
hur kommer det sig då att rätten inte alltid
segrar, att den överhuvud stöter på
motstånd? För Leontes är tillvarons grund
rättfärdig, men på samma gång måste han
— ibland — betrakta ödet, världsstyrelsen,
närmast som en ond makt. Den idé, som
ger genljud i hans själ, är för honom det
verkligaste av allt, och ändå strider den
mot verkligheten. Rätt skall råda över
makt, men han måste dö. Ändå gör han
det rätta. Det går inte ihop i teorien, men
kanske i praktiken.
Hans problem kommer igen i Viktor
Rydbergs Prometeusdikt.
Leontes tvingas tillbaka till sin
subjektiva känsla av det rätta. Prometeus
börjar där:
Min egen tröst är känslan av det rätta,
förakt för Zeus, som mig i kedjor lagt.
Men i verkligheten rår våldet, säger
Ahasverus, maktfilosofen. Prometeus svarar:
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
