Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Leontes och Promethevs. Av Erland Ehnmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Leontes och P r o m e the v s
versums egen ordning. Normen har en
objektiv giltighet.
Runeberg, naturälskaren och
naturkännaren, börjar med det lagbundna, med den
universella ordningen — det är därför han
betraktar Promethevs som en upprorsman.
Men när han i Leontes’ gestalt skall ställa
problemet konkret och realistiskt, så går det
inte att se bort från den faktiska orättvisan
i tillvaron, och så blir rätten till slut något
som ligger inom människan. Och då kommer
svårigheten att finna ett fäste för rätten,
så att den inte blir endast individens
subjektiva känsla. Hos Rydberg är det tvärtom
— om man får förenkla förhållandet för
större klarhets skull. Rätten är den röst,
som Prometeus hör i sitt inre, hans trots
mot en orättfärdig världsordning, men
rätten måste också vara något mer än en
känsla, och så söker den sitt fäste i en
verklighet bakom och över den vanliga, i den
Eviges idealrike. Det är skälet till att
Zeus inte är ensam gud i dikten. Hos
Rydberg, liksom i myten, är också
Prometeus evig — han står inte helt under
Zeus; det finns hos människan, menar
Rydberg, något som inte berörs av växling
och förändring, något evigt.
Jag har velat peka på den speciella
problematik, som här gör sig gällande.
Det rör sig inte om yttre påverkningar,
utan om att de tankemöjligheter, som stå
till buds, med nödvändighet äro
begränsade. Den starka tendensen att flytta den
sedliga auktoriteten in i människan, att
identifiera den med den moraliska känslan
själv förklaras av svårigheten att
genomföra tanken på en moralisk världsordning,
med andra ord av att verkligheten tycks
alltför påtagligt kollidera med teorien.
Samtidigt måste emellertid den moraliska
känslan tänkas visa utöver sig själv på en
norm, utan vilken den skulle förlora varje
objektivt värde, och denna norm måste
på något sätt tänkas ha sin grund i
verklighetens väsen.
Det är denna dialektik, som förklarar de
faktiska beröringspunkterna mellan
Runeberg och Rydberg, mellan den förres
pan-teism — för att använda en inte alldeles
exakt term — och den senares idealism.
Runeberg kan tyckas snarast företräda
den orientaliska typen enligt Rydbergs
terminologi. Och ändå har han givit de
starkaste uttryck åt samma rättspatos, som
besjälar Rydbergs Prometeus. Runeberg,
som kan tyckas alltför mycket se bort från
det onda i tillvaron, är också den som ger
röst åt det tragiska i den ensammes kamp
för rätten. Och Rydberg, som så starkt
betonar motståndet mot det onda, får
till slut lika svårt som Runeberg att
förklara det ondas realitet. Rydberg ser i den
mekaniska naturuppfattningen sin
egentlige motståndare, i den mekaniska
nödvändigheten det egentliga onda — det är vad
Zeus representerar i Prometeusdikten.
Rydberg vill i den mekaniska processen se en
teleologisk lagbundenhet. Men hur kan det
då finnas ett motstånd mot
planmässigheten; hur kan den mekaniska processen
vara ett hinder för ideernas förverkligande,
om den av sig själv leder till ett mål? Och
när han i samvetets röst ser världsandens
uppenbarelse, kan man fråga, om endast
den hellenska människotypen hör denna
röst. Rydberg har själv betonat, att
»grunddragen i samvetets lag äro hos alla folk
och människor desamma». I förordet till
Den siste athenaren heter det om de båda
grundtyperna av människor, att naturen
sörjer lika för sina barn och sänder med
sträng opartiskhet förstärkningar till bägge
lägren. Därmed gör Rj-dberg, som Albert
Nilsson anmärkt, egentligen striden
hopplös.
Det är inte orimligt eller obilligt, inte ens
pedantiskt att göra dessa invändningar.
De ha spelat en roll för Rydberg själv. I
Den siste athenaren sägs på ett ställe, att
idealets kämpe mot sig framkallar alla
tröghetens, vanans och ondskans makter
37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>