Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Gautier de Coinci. En fransk 1200-tals moralist. Av Arthur Långfors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gautier de C o i n c i
i alla avseenden omotiverat. För det första
är (och var i synnerhet i äldre tider) språket
i landskapet Soissonnais pikardiskt, såsom
Antoine Thomas i helt annat sammanhang
uttryckligen framhållit. Och för det andra har
man blivit skeptisk gentemot vissa språkliga
detaljers beviskraft. För den som fördjupat
sig i studiet av Gautiers verk är det uppenbart
att han använder sig av former som tillhöra
rätt olika dialekter, liksom hans ordförråd
är rikare än det någon annan samtida
författare har att uppvisa. Ingen har så många
sällsynta, ja unika ord och vändningar. Han
är en guldgruva för lexikografer. Det är pä
sätt och vis en gåta huru Gautier, som
tillsynes sedan sitt sextonde år tillbragt sitt liv
inom klostrets murar, kunnat förvärva sig
detta mångskiftande och rika språk, för att
inte tala om hans stora människokännedom.
Men därom senare.
I Vic-sur-Aisne har huvuddelen av Gautiers
verk sett dagen. Där levde han ett stilla, åt
vittra sysselsättningar ägnat liv, som dock
en gång avbröts av en uppskakande händelse:
skyddshelgonets, den heliga Leokadias
bildstod blev bortstulen, men hittades några
dagar senare i floden Aisne. Denna händelse
blev upphovet till ett mellanspel i Gautiers
stora mirakelsamling.
Denna mirakelsamling bildar en harmonisk
helhet. Den sönderfaller i två böcker på
tillsammans omkr. 60 mirakel med efter en viss
plan inströdda lyriska dikter samt ett par
längre lärodikter. De flesta mirakel omfatta
utom den fromma berättelsen en sedelärande
betraktelse, som Gautier kallar queue och som
för oss erbjuder det största intresset. Själva
miraklen röra sig med välkända motiv, som
ofta behandlats såväl på latin som på nyare
språk, på franska t. ex. i den av Hilding
Kjellman utgivna s. k. andra
anglonorman-niska samlingen, i de s. k. heliga fädrens liv
i öknen osv. Det nya hos Gautier är den
personliga tonen, den ordrika och (det oaktat,
har man lust att säga) mästerliga, ja rent av
virtuosmässiga språkbehandlingen och de
även i själva berättelsen och icke endast i
les queues ingående reflexionerna av satirisk
karaktär. Själva legenderna äro lånade från
en latinsk samling, det säger Gautier själv.
De moraliska betraktelserna ha en i hög grad
personlig ton. Med undantag av en massa
citat ur kyrkofäderna och några andra
auktoriteter kan man knappast påvisa några direkta
lån. Gautier har antagligen tagit intryck av
Helinands berömda Vers de la Mort (utg. av
Wulff och Walberg), kanske också av Guiot
de Provins’ Bible, men det är också i det
närmaste allt som kan materiellt bevisas i fråga
om lån. Kronologin är ganska klar tack vare
Mme Arlette Ducrot-Granderye. En första
redaktion av första boken nedskrevs omkring
1218. I en andra redaktion omtalas den redan
nämnda stölden av den heliga Leokadias
reliker (1219) och likaså, mer eller mindre
tydligt, den italienska kardinalen Pelagio
Gal-vanos intriger som hindrade konungen av
Jerusalem Jehan de Brienne att sluta fred
med sultanen Malek Kamel efter det Damiette
intagits av korsfararna i november 1219, och
de händelser som voro en följd därav,
Damiet-tes fall och kapitulationen av 1221. Den
första boken har sålunda delvis skrivits på
nytt år 1222 och följande år.
I andra boken omnämnes en bedragare som
på sin tid väckte det allra största uppseende.
Bertrand de Rais, från en ort som ligger på
gränsen mellan Franche-Comté och Burgund,
utgav sig år 1225 för den för länge sedan döde
Baudouin av Flandern, kejsare av
Konstantinopel, och lyckades också göra sig trodd.
Flamerna, bländade av den ära som
vederfarits deras landsman som blivit korad till
kejsare av Konstantinopel, hade vägrat att
tro på underrättelsen om hans död. Dessutom
drog Bertrand de Rais nytta av en stor yttre
likhet med den avlidne kejsaren. Slutligen
blev bedragaren dock avslöjad och
hängdes år 1226 i Lille. Åtminstone en del av andra
boken måste alltså vara författad efter 1226.
Det är ungefär de enda så att säga politiska
anspelningarna hos Gautier. Men det som
Gautier säger om sitt fina umgänge, erbjuder ett
utomordentligt och mångfaldigt intresse. Han
hade nämligen en mycket förnäm
bekantskapskrets, och den som på grund av hans
fromma läggning och arten av hans litterära
intressen skulle dra den slutsatsen att han
endast levat ett eremitliv i en klostercell
skulle misstaga sig storligen.
Enligt epilogen till sin andra bok skickar
han denna först till sin bästa vän Robert de
Dive, abboten i Saint-Eloi de Noyon: »Skynda
dig bok, dröj inte, ty jag vet att han väntar
på dig dag och natt . . . Och glöm sedan inte
att hälsa mina två särskilt kära vänner,
grevinnan av Blois och grevinnan Ada av
Sois-sons.» Dikten De la chasteté des nonnains
tillägnar han i liknande ordalag abbedissorna i
Notre-Dame de Soissons och i Fontevrault.
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
