Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Gautier de Coinci. En fransk 1200-tals moralist. Av Arthur Långfors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arthur L ån g f o r s
Herrens altare bränna osande ljus som äro
tunna som flugben, vilket inte hindrar dem
att bränna fina färgade eller förgyllda
vaxljus vid sina festmåltider, ja till och med när
de sitta på sin sängkant och dra av sig
stövlarna. Likaså äro lamporna på altaret alltid
tomma: man undrar om det är vesslan
(mou-stoile) som dricker upp oljan, för det säges att
hon tycker mycket om olja (aime mout oile),
en folkloristisk upplysning av värde om
vesslan som dricker upp folks olja. Vesslan är
nämligen ett av de djur som mest sysselsatt
den folkliga fantasien.
En hos Gautier rätt sällsynt ton av
dräpande hån förekommer i sammanhang med en
jeu de mots på piument (pigmentum) »kryddat
vin» och piument (pieusement) »andaktsfullt».
Prelaterna dricka, heter det, »i den heliga
botgörelsens namn», au nom de sainte
peni-tance, vin från Auxerre och vin från Elsass;
rött vin och vitt vin och kryddat vin
(piument) dricka de för Guds kärleks skull i
andakt:
Moré, claré et dous piument
Pour 1’amour Dieu boivent piument.
Av vaka och böner äro de tjocka och feta
och höga i färgen:
Tant ont veillié, tant ont oré
Gros sont et eras et colouré. . .
och då de stiga upp från bordet ha de glömt
både hebreiskan och latinet:
Il n’entendent latin n’ebreu
Quant il se lievent de lor tables.
En annan lyckad ordlek hänför sig till de
världsliga prästerna. Det gäller
dubbelmeningen livre »bok» och livre »pund». »Vad båtar
det att läsa i fromma böcker då hjärtat
räknar mark och pund. Vad hjälper det som
munnen säger, om hjärtat är på marknad i Troyes,
i Montreuil eller på l’Endit i Saint-Denis ?»
Que vaut la bouché sur les livres
Quant il cueurs conte mars et livres?. . .
S’a la foire est mes cuers a Troies,
A Mosteruel ou a l’Endit,
Que vaut quanque ma bouché dit?
Så låter satiren hos Gautier de Coinci när
den adresserar sig till kyrkans män. Näst
efter äventyrsromanerna, skriver Ch.-V.
Langlois i sitt viktiga verk La vie en France au
moyen åge, äro moralisterna de intressantaste,
emedan de upplysa oss om tidens seder. Det
är mycket riktigt, men de måste tagas med
en viss försiktighet. Många av deras
reflexioner bero nämligen inte på ett personligt och
direkt iakttagande av livet omkring dem,
utan äro avskrivna från litterära förebilder.
Man skulle kunna ge några kuriösa exempel
på fall då vissa kritiker förbisett detta
faktum. Men även då det som moralister sådana
som Gautier de Coinci ha på hjärtat i grunden
inte är så värst originellt, ha deras uttalanden
intresse genom den personliga tonen och det
folkliga uttryckssättet. Ty det som de ha att
säga är i grund och botten detsamma i alla
tider. De påtala de stora herrarnas
hänsynslöshet och njutningslystnad, advokaternas
tomma skryt när de komma från Bologna och
slå omkring sig med ergo och qnare och ställa
sina mer eller mindre tvivelaktiga talanger till
den högstbjudandes disposition. Om läkarna
heter det så här hos Gautier de Coinci (tonen
är åtminstone inte alltför konventionell):
Våra läkare gör ingenting för Gud. Det som inte är
värt ett tomt hål sälja de till 20 eller 30 sols. För dem
är det som om det regnade (Autant lor est s’il pluet ou
vente) om folk skrattar eller gråter, lever eller dör,
bara de förtjänar pà dem. Det är skoj med deras
förehavanden. Det skall vara tre skedar sirap, litet av den
ena sorten och så och så mycket av den andra, och det
som inte är värt ett ägg — under medeltiden värdelöst
föremål! — säljer de till nio eller tio sols. Den stackare
som råkar i händerna på dem är såld. De äro snikna
efter pengar. De skulle önska att sankte Pål eller den
heliga Magdalena låge fem år i feber för att få förtjäna
på dem. Den som råkar i deras klor blir snart utfattig.
At hans penningpung ger de sådant gift och sådana
piller att om den också hade tiotusen guldmynt i
magen, så nog får de den att kasta upp alltsammans. Jag
betackar mig för deras piller, och sina mixturer kan
de dricka upp själva. För resten är inte vem som helst
som skriver recept Galenus’ vederlike. Visserligen
måste jag ty mig till dem, när jag är sjuk. Men så snart
Gud ger mig hälsa, skulle jag önska dem till det heliga
landet (= så långt som möjligt). Så snart jag mår bra,
kastar jag bort alltsammans. Deras flaskor och burkar
tar livet av mig med blotta stanken. Jag tycker mera
om gott bröd, gott vin och frisk luft än om alla deras
salvor och växtdekokter, med vilka de ha tömt många
penningpungar.
Gautier är en utåtvänd typ med ett vaket
sinne för den karakteristiska detaljen. Han
är en retoriker i detta ords bästa betydelse:
han kan konsten att göra intryck på
åhöraren och övertyga honom. Men, kan man fråga,
är han också en verklig skald, som pejlar
människosjälens djupaste skrymslen och
skapar en verklig gemenskap mellan sitt eget jag
och läsarens? Se här till sist en legend sådan
den berättas av Gautier de Coinci:
Om riddaren som älskade en dam.
Det var en gång en riddare, ung, skön,
elegant, stark och stolt och av hög börd. Han
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
