Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Cervantes. Minnesföreläsning å Göteborgs högskola d. 9 okt. 1947. Av Karl Michaëlsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Micha ëlsson
Italien. I Genua såg han hamnen och
prov-smakade italienska viner och noterade att
flickorna hade ljust hår; i Lucca blev han
väl behandlad på ett värdshus; han kastade
en flyktig blick på Florens, utan att bry
sig om konstsamlingarna; beskrivningen
av Rom kunde vara tagen ur en
resehandbok, om Venedig få vi höra banaliteter. I
Persiles följa de resande en liknande väg:
Milano, Lucca, Acquapendente, Rom. I ena
fallet är det en fattig student, som är stadd
på resa, i det andra en furste; men det
intellektuella intresset är ej större under
den andra resan . . . Vad Cervantes’ personer
få ut av sina resor, är utan tvivel vad han
själv lyckades utvinna, då han reste utan
särskilda privilegier eller introduktioner:
han såg folk och städer, men om man
bortser från hans senare lektyrer, fick han ingen
kunskap om deras »själ». Han anade icke
uppfostringsvärdet även av dessa
begränsade erfarenheter.
Till dessa motsatta omdömen vill jag
knyta ett par reflexioner. Hazards
påstående om lyckan för den unge poeten att få
komma till Italien får nog andra
proportioner, om man betänker, att Cervantes’
versskriverier snarare var uttryck för en
vilja att följa dagens mod, att skapa sig en
litterär berömmelse på vad som då var
litteraturens allfarvägar, än för en verklig
poetisk begåvning. Entwistle glömmer den
in-sularism, som utmärkte alla tidens spanska
författare: de se på utlandet med
främmande, oförstående ögon; det är först
hemlandets jord och folk, som komma dem att
personligen reagera. Ett undantag bildar i
viss mån Cervantes’ upplevelser i Algeriet,
men här gällde det liv eller död för honom
själv, fångenskap, plågor, tortyr för hans
landsmän, nesa och skam för hans
fosterland.
En annan sak vill jag gärna i förbigående
gå in på i anslutning till vad Entwistle
säger om frånvaron av Florens’
konstsamlingar i reseskildringen. Det är slående
vilken liten roll målarkonsten spelar i
Cervantes’ verk, hos detta visuella geni,
som, utan detaljbeskrivningar, med några
få ord kan ge oss en impressionistisk bild
av ett spanskt landskap till exempel, som
i sjuttioförsta kapitlet i Andra Boken av
Don Quijote, typiskt nog, säger att
skriftställare och målare är samma sak.
Renässansens konst, i Italien och även i Spanien,
ger icke anledning till några kommentarer
hos denne man, som annars skriver om
allt som kommer i hans väg eller i hans
tankar. Icke blott vår författares misär,
icke heller det faktum att det spanska
måleriets storhetstid endast var i sin
begynnelse äro tillräckliga skäl för denna
förtegenhet. Det är icke Cervantes utan Lope
de Vega, som talar om att leva avskild
från världen med dos libros, tres pintnras,
cuatro flores, ’två böcker, tre tavlor, fyra
blomster’.
Inom kort börjar Cervantes’
krigs-mannatid. Han deltar med heder i slaget
vid Lepanto den 7 oktober 1571, han såras,
kan icke längre bruka sin vänstra hand.
»Det var Cervantes’ stora dag», skiiver
Jean Cassou år 1936, »liksom kiistenhetens
och det kristna Spaniens. För kristenheten
hade den dagen inga följder, lika litet som
för Spanien eller Cervantes. En strålande
seger, en pompös och dekorativ seger som
markerar de kristna medelhavsstaternas
förening, där de försonats för den heliga
sakens skull . . . Allt detta utan verkligt
resultat, ty de kristna nationerna söka i
själva verket blott att förgöra varandra.
Politiken segrar över hjältedikten. Och
halvmånen fortsätter att lysa på
heraldi-kens azurblå himmel.» Andra strider vänta
Cervantes, sedan han lämnat sjukhuset i
Messina. Då han är på återiesa till
hemlandet år 1575, uppbringas hans skepp av
moriska pirater, han förs till Alger, där han
stannar fem år som de otrognas slav. Jag
dröjer ej vid hans kända modiga, manliga
och självuppoffrande liv i fångenskapen,
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
