Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Cervantes. Minnesföreläsning å Göteborgs högskola d. 9 okt. 1947. Av Karl Michaëlsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Cervantes
endast en sak fattades: geniet. Till
yttermera visso överhopar han originalets
författare med beskyllningar och
insinuationer. Vi få vara honom tacksamma för
allt detta: indignationen satte pennan i
Cervantes’ hand. Det är ingalunda säkert,
att vi utan detta incitament fått en andra
del. Och det i litteraturens historia sällsynta
fallet inträffade, att fortsättningen av
ett stort veik är överlägset den första delen.
En modern läsares inställning till
Cervantes’ mästerverk måste helt naturligt
vara en annan än hans egen tids. Det är
en banal sanning. Det är lika banalt att
konstatera att varje stor dikt framlockar
olika reaktioner under skilda epoker. Man
kan nog icke förneka, att verket rönt en
djupare förståelse med tiden, samtidigt som
dess läsekrets minskats.
Vad som främst fångade tiden, var
komiken, som utlöste en spontan
munterhet. Det finns en krönika som berättar att
Filip den tredje av Spanien en dag från
sin balkong iakttog en student som läste
en bok och ideligen brast i gapskratt:
»Antingen är studenten tokig», sade kungen,
»eller också läser han Don Quijote.» Han
läste Don Quijote. Reaktioner av detta
slag finna vi alltjämt, och de äro icke att
förakta, men boken ger så mycket annat
också. Cervantes hörde till det relativa
fåtal människor, som fått självkritikens
gåva och plåga. Han kunde se en sak ur
flera synpunkter, något som jag redan
understrukit. Han var sin egen ständige
opponent. Han såg ej på sig själv med
alltför högtidligt allvar. Mänskor av detta
slag råka ofta ut för att omvärlden tror
att de aldrig äro allvarliga: de få dela
Clown Clopopiskys öde. En ironiker som
Cervantes får finna sig i att man tror att
det är ironi, även då han talar i en
hjärte-sak. Varför kan han inte tala om
ordentligt vad han har för åsikter? Varför fladdrar
han kring till synes utan mål som om han
vore ett sådant där underligt bevingat
väsen, i stället för att tryggt hålla sig på
jorden och klart säga sin mening? Hur
skall man kunna tro en sådan om
allvarliga avsikter? Och dock håller han sig på
jorden mer än de flesta. Men då och då
kommer den där flykten fram, flykten
från verkligheten, flykten in i fantasiens
värld; spanjorens blandning av Don Quijote
och Sancho Panza.
Hur mycket är sant, när Cervantes
säger att han skrivit sin bok för att ge en
dödsstöt åt riddarromanen, denna
karikatyr av hjältedikten? Låg inte genren i
dödsryckningarna? Jovisst, men liket
tittade. Och läsarna voro alltjämt talrika.
För oss ha alla dessa hänsyftningar intet
aktualitetsvärde, men tiden kunde roa
sig kungligt åt denna drift med en
litteraturart, som kan jämföras med våra
veckomagasins lyckoberättelser eller Hollywoods
happy-end filmer.
Vi kanske finna Cervantes’ prosa tung
och omständlig. Ja, men jämför den med
vad tiden i allmänhet bjöd, och
jämförelsen skall visa hur långt vår författare
kommit. Kompositionen är lös. För visso, men
det var tidens stil. Icke heller de stora
fransmännen: Montaigne och Rabelais
komma från den anmärkningen. Men vilket
levande typgalleri, vilken individuell
ut-mej sling av personerna, vilken friskhet i
skildringen av landskap, händelser,
människor och djur. Hur långt äro vi icke från
riddarromanens stereotypa psykologi eller
snaraie brist på psykologi. Icke blott det
allmänt mänskliga intresserar författaren,
sjuka själars irrvägar äro honom lika litet
främmande, utan att han med sin
naturliga sundhet förirrar sig för långt in på
dessa stigar.
Låt mig till slut säga några ord om ännu
en omdebatterad fråga: Cervantes’ humor.
Hazard ägnar bl. a. en sida åt den saken:
»Vad är humor? Raljeri, kritik,
gäcksamhet, säger den ene; men vad som utmärker
den är att den alltid är full av direkta,
79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
