Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Den klassiska arkeologien i Sverige. En historisk skiss. Av Einar Gjerstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Einar G jerstad
tigaste keramikvaror i Grekland och att
bestämma deras förhållande till det övriga då
kända keramikbeståndet från Greklands
förhistoria.
Utgrävningsverksamheten var icke
begränsad till det grekiska moderlandet utan
utsträcktes även till det grekiska
kolonisationsområdet i Mindre Asien, där Kjellberg
tillsammans med den tyske arkeologen Joh.
Boehlau år 1902 igångsatte utgrävningar i
Larisa nära Hermosfloden, ca 4 mil norr om
Smyrna. Verksamheten förlades
huvudsakligen till akropolen, där flera tempel och
palats anträffades, varjämte den tämligen väl
bevarade borgmuren blev föremål för
ingående undersökning. Bland fynden må nämnas
ett stort antal terrakottaplattor försedda med
målade relieffigurer, som en gång smyckat
templen och palatsen. De är av hög
konstnärlig kvalitet och har stor betydelse för vår
kunskap om den jonisk-arkaiska
skulpturkonsten. Kjellbergs publikation av
terra-kottafriserna utgavs efter hans död av doc.
Åkerström år 1940.
Slutligen må framhållas, att Martin
Nilsson deltog i de danska grävningarna i Lindos
på Rhodos åren 1905—07 och av det
anträffade materialet publicerade han ett arbete
om amforastämplarna, vilket redan
omnämnts.
Andra initiativ av betydelse för den
klassiska arkeologiens senare organisation i Sverige
togs av lektor, sedermera professor, Johan
Bergman och av professorn i latin vid
Göteborgs Högskola Vilhelm Lundström. Redan
år 1898 började Bergman att leda
sommarkurser i Rom och Pompeji avsedda för lärare
i klassiska språk vid våra högre allmänna
läroverk, och dessa kurser understöddes
ekonomiskt av regeringen. En av Lundströms
älsklingsidéer var att organisera akademisk
undervisning i Italien för studenter, som
ägnade sig åt klåssisk filologi, och år 1909
förverkligade han denna idé genom att leda en
kurs i Rom med föreläsningar och övningar
i topografi, epigrafik, arkeologi och historia
samt med visningar av antika
byggnadsmonument. I denna undervisning deltog
studenter från landets båda universitet och
högskolorna i Stockholm och Göteborg. Bland
deltagarna märktes Axel W. Persson, sedermera
professor i klassisk fornkunskap och antikens
historia vid Uppsala universitet.
Utgrävningarna i Grekland, Wides och
Martin Nilssons forskningar i arkeologi, an-
tikens historia och religionshistoria,
Kjellbergs undersökningar på den grekiska
konstens område, Bergmans och Lundströms
kursundervisning i Italien — all denna
verksamhet hade gemensamt åstadkommit att den
klassiska arkeologien i Sverige var ett
fullbordat faktum, och när år 1909 professurerna
i klassiska språk vid universiteten i Lund och
Uppsala ombildades till lärostolar i klassisk
fornkunskap och antikens historia, var detta
sålunda endast en formell bekräftelse på detta
faktum. Namngivningen av professurerna
återspeglar viktiga principiella synpunkter,
som är helt i överensstämmelse med både den
klassiska arkeologiens tillblivelseprocess och
dess senare utveckling i vårt land. Ordet
fornkunskap valdes i stället för arkeologi, dels
därför att detta senare ord i svenskt
språkbruk ofta användes i betydelsen förhistorisk
arkeologi och dels därför att på den europeiska
kontinenten, framför allt i Tyskland,
klassisk arkeologi definierades som ett studium
av den antika konsten. Mot denna
begrepps-mässiga begränsning av den klassiska
arkeologien i den ena eller andra riktningen ville
man redan genom professurernas benämning
opponera sig, och det fastslogs i
instruktionerna för dessa professurer, att klassisk
fornkunskap skulle omfatta topografi, förhistoria,
konstens och konsthantverkets utveckling,
mytologi och religionshistoria, det offentliga
och privata livets institutioner, numismatik
och epigrafik. Numera användes dock
klassisk arkeologi vanligen som liktydigt med
klassisk fornkunskap, och jag kommer
därför i det följande att begagna den förra
benämningen. Den av de nyinrättade
professurerna företrädda kombinationen av
arkeologi och antikens historia berodde delvis därpå
att möjligheten av en särskild professur för
var och en av dessa discipliner var av
finansiella orsaker utesluten, men principiella
synpunkter bidrog även till ämneskombinationen
i fråga. Det framhölls med rätta att klassisk
arkeologi och antikens historia är så intimt
förbundna med varandra, att det ena ämnet
icke kan framgångsrikt studeras utan
kännedom om det andra.
Efter 1909 har den klassiska arkeologien i
Sverige utvecklats i enlighet med de fore detta
år utbildade verksamhetsformerna. Men
arbetet har intensifierats och fått en fastare
organisation än förut. Detta omdöme gäller
om alla de tre ovan angivna
verksamhetsgrenarna. Jag börjar med utgrävningsföretagen.
84
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
